För ett par år sedan besökte jag ett boende för akut hemlösa i Göteborg. En del av hemmet användes under en tid också som boende för nyanlända. Samtliga personer där var människor som kommit till Sverige under senare år och som av en eller annan anledning inte lyckats etablera sig på bostadsmarknaden.
Mitt samtal med ägaren till boendet var nedslående och i vissa delar närmast chockerande. Han berättade för mig att det inte förekom något socialt umgänge mellan olika etniciteter i de gemensamma utrymmena. Men det riktigt stora problemet på boendet var rasism.
Det yttrade sig bland annat i att personer med arabiskt ursprung helt enkelt vägrade att laga mat i samma kök som personer från Afrikas horn. Det hade resulterat i att fastighetens två kök delats upp efter etnicitet. Eftersom det lugnat ned de rasistiska konflikterna ansåg ägaren att problemet, i varje fall utifrån verksamhetens perspektiv, hade löst sig på ett relativt bra sätt.
I mitt arbete är det ganska vanligt att jag stöter på berättelser som vittnar om att det finns en utbredd rasism mellan olika invandrar- och minoritetsgrupper. Den som vill se färska exempel kan till exempel ta del av de konflikter som kommit till ytan vid minoritetspartiet Partiet Nyans pågående sammanbrott.
De etniskt grundade anklagelser och påhopp som förekommer där mellan huvudsakligen turkar, araber och somalier är skolexempel på en typ av rasism som sällan uppmärksammas i svenska medier.
Brottsförebyggande rådets nyutkomna rapport om afrofobi innehåller också ett par rader som vittnar om problemets omfattning. Det är uppgifter som borde utgöra politiskt sprängstoff.
Rapporten redovisar en EU-studie som belyst svarta människors situation i tolv olika EU-länder. Undersökningen visar att Sverige ligger något högre än snittet när det gäller svarta personers utsatthet för rasistiskt våld. Det är i sig naturligtvis mycket allvarligt.
Men det som på riktigt sticker ut är den enorma överrepresentationen av förövare som själva har en annan minoritetsbakgrund. Enligt rapporten utgör de hela 44 procent av förövarna. Det kan jämföras med att omkring 20 procent av den svenska befolkningen beräknas vara så kallade synliga minoritetsinvånare.
I enbart två procent av fallen var förövaren däremot en högerextremist. Vem hade kunnat föreställa sig det utifrån hur det låter i den allmänna debatten?
För trots att rasism är en fråga som får stor uppmärksamhet och som prioriteras högt av politikerna är det nästan uteslutande rasism som utövas av ursprungssvenskar som belyses. Dessvärre har även journalistkåren jagat de enkla, svart-vita berättelserna hellre än att granska och beskriva rasismen i dagens multietniska Sverige.
Ett problem är att ytterst få journalister bevakar vad som skrivs på sociala medier på andra språk än svenska. På arabiskspråkiga sociala medier tenderar tonen att vara hårdare än i svenska twitterkommentarer. Rasismen flödar på många håll fritt. Detsamma gäller för vad som utrycks i en del etniska och kulturella föreningar.
Att inte bevaka och beskriva verkligheten som den ser ut får direkta konsekvenser.
Oförmågan eller oviljan att se rasism när utövaren inte tillhör majoritetsbefolkningen stod alldeles för länge i vägen för ett samtal om den utbreda antisemitismen från människor med arabiska rötter. För judar i Malmö var situationen i princip redan ohållbar när judehatet i elfte timmen till sist hamnade på dagordningen.
Enligt internationella mätningar är Sverige ett av världens minst rasistiska länder. Flera länder varifrån många människor invandrat hit tillhör däremot världens mest rasistiska länder. Den insikten måste finnas med när rasism ska bekämpas. För utan en korrekt verklighetsbeskrivning kommer arbetet mot rasism inte att bli effektivt.
Det handlar inte om att förminska hotet från högerextremism utan om att även se och motverka den utbredda rasism som finns hos människor med invandrarbakgrund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar