Bulletin är ett vattenhål för oss törstiga!

 

Jag ser filmklippen från gränsavsnitten mellan Polen och Belarus, Lukasjenkos proxyattack med hjälp av tusentals ditbussade migranter på turistvisum. De har betalat dyrt i dollar bara för att bli trängda mot stängslet av belarusisk polisiär personal. Och sedan hundratalet hårdföra stenkastande män i frontlinjen som försöker forcera taggtråden, men möts av den polska militärens tårgas och vattenkanoner.

I realtid berörs vi av en mänsklig katastrof och bevittnar ett geopolitiskt högt spel i en återvändsgränd.

Men mina tankar går också till 2015. Ett årtal tillika en symbol för en sjuk epok då invandringspolitikens konfliktlinjer bröt sönder vänskapsband och människor förpassades ut i kylan, både yrkesmässigt och socialt. Det var alldeles nyss men också så länge sedan. För ett skifte har skett och i jämförelse känns ändå det ”djävla nuläget” som skonsam svalka efter den politiska eldens sveda.

I dag kan de kallas migranter även i mainstremamedia och du är inte längre otvetydigt rasist som inte utgår från att de tragiska scenerna vid gränsen handlar om fattiga, förföljda flyktingar som flytt för sina liv och som enda utväg måste få PUT i Sverige.

Läs även: Makram: Europa måste få ett nytt asylsystem

Förra året berättade journalisten Ola Wong i sitt sommarprat hur han 2015 utsattes för åsiktskorridoren och bokstavligt talat blev sjuk. När Wong hävdade att den ”journalistiska bevakningen av migration(en) var helt galen” tittade människor på honom som om han ”var tokig”. I Kina där han verkat som korrespondent vet man att det glappar mellan den offentliga bilden och verkligheten. Men vissa sanningar kunde svensk – till skillnad från internationell – mainstreamedia helt enkelt aldrig yppa och i dess spår följde flocken av får.

Wong stötte alltså på en kompakt svensk konsensuskultur och hamnade på psykakuten. Och jag skulle kunna skriva en hel bok utifrån 2015 som symbol för den offentliga lögnen och triumfen för klenbegåvad auktoritetstro och okunnighetens infantilitet och flockmentalitet. Hur stor var det nu samhällskostnaden skulle bli, enligt Henrik Schyffert? Två pizzor, en stor Fanta och ett Netflixabonnemang per capita.

De intellektuellt lata trodde på allvar att kunskap, fakta och siffror inte var nödvändiga att inhämta. Det räckte ju så bra med att bara vänsterchansa på sant och falskt utifrån rätt människosyn, smäda och sedan stöta ut dissidenterna.

Läs resten på Bulletin.nu  Altstadt är skribenten!