Låt oss vara stolta över vår nation
Min barndomsvän Michel, hans sextonåriga dotter Vanessa och jag åt lunch två dagar innan nationaldagen. Vanessa är född i Sverige, till skillnad från Michel och jag. Han och jag är stolta svenskar och tycker till exempel att man ska tala ren svenska om man behärskar språket. Om man inte gör det så ska man se till att lära sig det. Vanessas kompisar är av en annan åsikt. Det är töntigt att tala bra svenska. Detta gör oss äldre upprörda.
Visst kan man göra sig lustig över gammelfasters språk; som att hon i stället för Farväl eller Hej då säger Öppen väg direkt översatt från Darbo ftiho på assyriska/syrianska. Det låter ju inte klokt på svenska. Fasters svenska vänner fattar ingenting. Vi skrattar också högt åt att farbror Yakup, som driver en liten livsmedelsbutik i Södertälje, fortfarande, fast vi sagt åt honom hundra gånger att man inte kan säga så, välkomnar sina kunder med orden ”ni är på mina ögon, sätt er på bröstet”.
Gammelfaster och farbror Yakup är också stolta svenskar. De försökte lära sig så bra svenska som möjligt när de kom hit i vuxen ålder. De är mycket glada över att få ha kommit till ett land där de kunde känna trygghet, eller åtminstone tidigare. Det har förändrats i de områden de bor i, som de upplever har blivit farligare med åren. Men det är långt ifrån lika farligt som att bo i Syrien eller Irak, där de föddes. Och förändringen har inte gjort att de känner sig mindre stolta över Sverige.
Jag frågar Vanessa varför hon och hennes vänner bryter så mycket.
– Det är liksom coolt, man är mindre svensk och mer invandrare. Ungdomar vill inte vara svenskar. Svenskar är mesiga ju.
Jag säger att de ju är svenskar, men hon säger att hennes vänner inte håller med.
Michel och jag kan emellanåt förfäras över svenska politikers konstiga utspel, över att de inte ser sanningen i vitögat utan fortsätter låtsas som att de regnar trots att det brinner för fullt i vissa delar av landet. Men vi är ändå stolta svenskar.
Lite senare samma dag fikade jag med en vän, vi kan kalla honom Jamil. Han och jag jobbade ihop i krogbranschen när vi var yngre. Han är uppvuxen i en av Stockholms västra förorter. Med Vanessas ord färska i minnet frågade jag Jamil, som i dag jobbar med ungdomar, hur det ser ut där han är verksam.
– Det är fult att vara svensk, svenskar är töntiga, svenskar tror att de är finare än andra, sådant hör jag varje dag. Ungdomarna kan inte identifiera sig med etniska svenskar. De kommer inte i kontakt med dem på ett naturligt sätt och antingen demoniserar eller romantiserar de dem. Det är en mycket tragisk utveckling, säger han.
På kvällen var jag inbjuden till en större middag med ett 20-tal personer. Nästan alla som var födda i Sverige och under 25 år, bekräftade ”antisvenskheten”. Att de inte känner sig som svenskar, att de som har rötter i andra länder inte säger att de är svenskar. Undantaget är när de är utomlands. Då säger de att de är svenskar.
Vi äldre berättade varför vi, till skillnad från dem, identifierar oss som stolta svenskar. Jag sade att vi aldrig kan ta Sverige för givet, att vi måste vara tacksamma för de etniska svenskar som tog emot oss, speciellt vi som flydde från förföljelse. Att den svenska yttrandefriheten, jämställdheten mellan könen, välfärden och allt som kommer med den, är något vi måste värna om. Min kusin Behiye fyllde i.
– I morgon är det Sveriges nationaldag och den tänker jag fira med tacksamhet och stolthet i sinnet. Detta är ett av världens bästa länder och vi ska värna om det.
När vi kom till Sverige, på 70- och 80-talen var det fint att vara svensk. Made in Sweden var något riktigt speciellt, det tydde på kvalitet och äkthet. I skolor och på fritidsgårdar lärde vi oss om svensk historia, kultur och traditioner. Vi lärde oss att tycka om Sverige och svenskarna, de fick oss att känna stolta och glada över att bli inkluderade.
Men jag märker en ängslighet hos många etniska svenskar när nationaldagen äger rum, medan invandrare fullkomligt bombarderar sina inlägg med svenska flaggor och stolthet över Sverige. Jo, ett statsråd gjorde också det. På Twitter skrev han: ”Känner stor tacksamhet över att få leva och verka i ett av världens finaste, friaste och mest jämlika länder. 37 år and counting. Ha en riktigt fin nationaldag Sverige!” Det var Ibrahim Baylan.
Dagen innan nationaldagen ringde Sveriges Radios Studio Ett och frågade om jag ville diskutera nationaldagen. En politisk redaktör på en stor tidning hade skrivit en text. Jag läste den, men förstod inte vad han ville med texten.
När jag googlade för att se vad andra hade skrivit, ledarskribenter, politiker, kändisar och tyckatillare, märkte jag att många förminskade firandet. I vissa fall hånades de som skulle fira, andra påstod det att det är en dag som är till för rasister.
Den politiska redaktören som hade skrivit artikeln i den stora tidningen, han ansåg att man ska kunna fira och gilla sin födelseort, kunna vara patriot men inte nationalist, för sådant tillfaller främlingsfientliga.
Jag tycker att den inställningen är farlig för Sverige. Det är när vi har en nation att vara stolta över, gemensamma värderingar vi värnar och lagar som vi följer, som vi kan motverka segregation.
Vi måste kunna heja både på det lokala fotbollslaget och på vårt landslag. Det ena utesluter inte det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar