Den här statusen kanske kommer uppfattas som hård men den är ärlig och rättvis.
Jag befinner mig i New York på FNs kvinnokommissionskonferens tillsammans med den svenska delegation för att påverka jämställdhetsarbetet och flytta fram positionerna globalt.
Delegationsledaren är Sveriges jämställdhetsminister Åsa Lindhagen som ska föra Sveriges talan. Det innebär att hon även i fem minuter ska hålla Sveriges linjetal i generalförsamlingen.
Jag har alltid gillat Åsa. Vi känner varandra från kommunfullmäktige i Stockholm. Och jag erkänner, fastän jag ville se en annan regering, så blev jag glad att just hon fick ansvara för jämställdhetsfrågorna som jämställdhetsminister.
Därför var jag glad och trygg med att just hon skulle hålla linjetalet. För när Stefan Löfven presenterade sin regering i januari, så var Lindhagen väldigt tydlig på presskonferensen att hon skulle sätta det hedersrelaterade våldet- och förtrycket högt på regeringens och sitt eget departements agenda.
Men tydligen var det inte tillräckligt högt för att hedersoffren i Sverige skulle kunna nämnas under dessa fem minuter i generalförsamlingen. Jag är så besviken på henne, på UD och på den så kallade feministiska regeringen.
Direkt efter talet för 30 minuter sedan framförde jag personligen min besvikelse till henne, så detta inlägg är inte att baktala ministern.
Hur kan man kalla sig feminist utan att beröra en av vår tids viktigaste frihetsfråga, kampen mot hedersförtrycket?
Hur kan man hävda att man för en feministisk utrikespolitik utan att lyfta de hedersutsattas situation i FN sammanhang?
Vilka krafter bland FNs medlemsstater är det som statsrådet och UD inte vågar stöta sig med? Varför knäböjer man för skurkstater som behandlar kvinnor och flickor som tredje gradens medborgare?
Inte minst hade det varit viktigt för de delegationer som kommer från länder där hedersförtrycket är en del av samhällsnormen, höra Sveriges jämställdhetsminister säga något om frågan och därmed skicka en signal till dessa modiga kvinnor att deras kamp mot kvinnoförtrycket också är Sveriges kamp. Den signalen tror jag många hade önskat från en av världens mest jämställda demokratier.
Jag är så besviken. Känner just nu ingen vidare entusiasm att fortsätta engagera mig i denna delegation. Men förhoppningsvis är i morgon en ny dag. God natt Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar