Ordet till Crister Enander (artikel från 2006 angående "Virre"!

Av CRISTER ENANDER    Jag sitter och bläddrar i dagens kvällstidningar. Det är annars längesedan jag slutade att köpa både Aftonbladet och Expressen. De har dränerats på allt substantiellt innehåll och blivit pseudotidningar som presenterar falska och förställda världar, påhittade verkligheter befolkade av så kallade såpakändisar och andra figurer från perifera och ofta obskyra sammanhang. Det är sida efter sida med nyheter från vad som hände på teve igår eller om vad som ska visas i rutan ikväll. Det är alltmer ett självrefererande system, för att uttrycka det lite krångligt. Kvällstidningarna har blivit till ett slutet rum som – i princip – inte längre bryr sig om vad som sker utanför den egna lilla skapade verkligheten. Det är egentligen fantasier, osmakligt och sensationellt paketerade drömmar och mardrömmar, som de numera säljer. Speglingar av en imaginär och förkonstlad verklighet.     Frågan är självfallet hur det har kunnat bli så här? En gång i tiden, inte alltför avlägsen, var Aftonbladet en av arbetarrörelsens viktigaste röster i offentligheten. Den skulle erbjuda en motbild till den dominerande borgerliga pressen. På samma sätt var Expressen en stark och tydligt profilerad vänsterliberal tidning som alltid försökte sätta den lilla människan – hennes rättigheter och levnadsvillkor – i centrum.     Det som sedan har hänt med kvällspressen går enbart att beskriva i ord som förfall, moraliskt och journalistiskt sammanbrott, cynisk spekulation och liknande nedslående termer. Det som styr är självfallet strävan att öka vinsten och vinsten ökas genom att upplagan höjs och att tidningarna får in fler annonser. Men redan Carl-Adam Nycop, skaparen bakom och legendarisk chefredaktör på Expressen, slog fast att kortsiktiga upplageuppgångar – som bygger på populism och folkförakt – alltid förr eller senare slår tillbaka och leder till fallande försäljningssiffror. Det är bara att vänta och se om Nycop får rätt igen.     Men en annan fråga – en fråga som sällan ställs eller ens diskuteras – är hur det är möjligt, på ett mer personligt plan, att få människor att frivilligt skriva den dynga, dessa pseudonyheter, dessa vid halvkändisar fixerade flåsiga artiklar som fyller tidningarna? Hur är journalisterna funtade? Har de ingen självaktning? Saknar de stolthet? Hur är det med deras omdöme och inlevelseförmåga? Hur kan människor bli hyenor som hänsynslöst jagar sitt mänskliga och – oftast – värnslösa villebråd i grupp? Jag är nämligen fullt och fast övertygad om att ingen människa föds med de dystra och nedriga egenskaper som karakteriserar och kännetecknar en ordinär kvällstidningsjournalist.      En av dessa kvällstidningsjournalister som på senare tid utmärkt sig alltmer är Fredrik Virtanen, numera även ”känd från teve” – som det heter. Han har varit utrikeskorrespondent i USA för Aftonbladet. Men framförallt har han sedermera saluförts av tidningen som korkat popsnöre och kändisminglare som vet allt om alla och gärna och glatt berättar allt skvaller för läsekretsen, dels inne i själva tidningen, dels i en av Aftonbladet administrerad blogg på nätet. För rätt många år sedan träffade jag Fredrik Virtanen. Han var då en ung man. En ung och osäker och begåvad man som letade sig fram i tillvaron. Han hade precis fått ett sommarvikariat på Aftonbladet och lämnade temporärt sin tjänst på Östgöta Correspondenten. Virtanen var på väg uppåt. Det stod helt klart. Nu kan jag inte påstå att jag kände Virtanen, men vi pratade en del. Vi var ute på någon alltför blöt krogrunda.     Den Fredrik Virtanen var en helt annan person än den människa som Linda Skugge och de andra pseudokändisarna i Stockholms så kallade innevärld numera refererar till som ”Virre”. Det är svårt att idag känna igen den en gång unge mannen, en ung man som var rätt nyfiken på världen och läshungrig, i den Fredrik Virtanen som nu poserar i Aftonbladets spalter. Nu har han också gett ut en bok som bär titeln ”Olyckligt kär i ingen speciell”. Det är hans bloggar som av någon helt obegriplig anledning hamnat mellan pärmarna i en pocketbok. Det är mest gnäll. Det är mycket kärleksbekymmer på en självömkande och grabbig tonårings nivå. Det är halvkändisar i parti och minut. Det är mycket alkohol. Det hela utvecklar sig till en rapsodisk och utomordentligt långtråkig rapport från en kulturell skymningsvärld. Lite mullrande Wagner i bakgrunden och apokalypsens fyra ryttare och Oswald Spenglers undergångsvisioner på sängbordet hade kunnat förvandla detta mentala skräp till en pubertal utvecklingsroman. Dessvärre saknas till och med den dimensionen. Här finns inte minsta ansats till utveckling på något plan. Här skriver en havererad själ om ett havererat liv i en värld full av havererade existenser. Och det allra mest beklämmande och sorgliga är att han gör det på blodigt allvar. Fredrik Virtanens ”bok” demonstrerar övertydligt bilden av en journalist som sitter såsom fastklistrad i den påhittade verklighet som kvällstidningarna har skapat. Han ser inte ens att kuvösen han sitter i är stängd, tillsluten och lufttät, att han är en fånge.     Frågan är självfallet vad är det som har hänt? Hur har denna förvandling gått till? Vilka mekanismer har varit i verksamhet?     Det börjar smygande. Den unge och självfallet osäkre journalisten får hänga med de mer rutinerade grabbarna ut på stan. Sitter ofta på Café Opera. Sena nätter, mycket sprit, rå jargong och en tilltagande cynism som förväxlas med machismo och blaserad världsvana blir det direkta resultatet. Snart ger tidningsledningen den unge journalisten ett eget kreditkort. Givetvis kan man som utomstående fråga sig varför? Svaret är enkelt. Då vet de som leder tidningen var de har sin unge journalist. Han sitter med sina kollegor, han hänger på samma barer som de andra redan hänger på. Den unge journalisten blir – och detta är en medveten strategi från ledningen – precis som de andra kollegorna redan är. Han mer eller mindre klonas i ett psykologiskt raffinerat spel där insatserna är intern prestige, yttre framgång och förhoppningen om ett fetare lönekuvert. Hans egen personlighet och hans egna värderingar börjar sakta men säkert förändras. Det moraliska motstånd som antagligen fanns från början inför – låt säga – att hänga ut en kvinna vars barn blivit mördat trubbas av.     Det är klart att man ska trycka skiten! Vad sa kärringen? Fick du några bra pratminus? Och på kvällen delar man en pava skumpa på ett flottare ställe och firar morgondagens fräcka och av svärta drypande löp och den stora bildbylinen på mittuppslaget. Snart är den unge, rädde och försiktige landsortsjournalisten en riktig tolvtaggare, åtminstone i sina egna ögon och i ögonen på den lilla klick av likasinnade grabbar och gubbar som hans umgänge numera uteslutande består av.     Det handlar om en massiv indoktrinering. Det handlar om att förändra själva medvetandet på och värderingarna hos den nyanställde. Det gäller att få anpassningen till den rätt vulgära, råa och cyniska anda som råder på redaktionen att gå så fort och smärtfritt som möjligt. Moroten och piskan; hot och löften. Gör han de rätta sakerna, skriver som redaktionen vill, lockar man med fast anställning, högre lön, bättre och flottare uppdrag. Spjärnar den nye emot riskerar han att direkt bli visad på porten. Är han bara lite motsträvig ses det säkert som ett gott tecken – ”det är gry och tag i killen” – och därför blir bestraffningen mild. Några småtaskiga och halvförnedrande jobb, några tråkiga nätter vid nyhetsdisken. Det är så det fungerar. Sådan är den osynliga mekaniken, den som förändrar en ung, sökande och nyfiken kille med journalistdrömmar till en lallande och lydig cyniker som gör vad ledningen befaller. Som förlorar sin egen omdömesförmåga på vägen, tappar självrespekten – eller snarare byter ut den mot ytlig bekräftelse – och sjunker allt djupare ner i kvällstidningsträsket.     Finns det en sensmoral i den här sorgliga historien. Nej, dessvärre inte. Ingen annan än den att det gäller att bevara och stenhårt bevaka sin integritet, att inte förlora sin övertygelse och tappa sina ideal. Att helt enkelt inte sälja sig själv för en grynvälling.

Publicerad på www.fib.se 2006-06-14