Rädslan för att ta ställning inför nutidens elände!

För många år sedan så läste jag en intressant artikel vilken handlade om alla de som varit med i radikala vänsterorganisationer i sin ungdom.
De brände ut sig i sin iver att vara kämpande medlemmar.

Resultatet blev ofta att de senare i livet blev ytterst försiktiga med att ens andas sina åsikter om samhällets stora problem. Ofta nästan lismande istället för att passa in och inte stöta sig med de rådande accepterade åsikterna.

Något som jag sett genom att kolla igenom gamla kamraters yrken och karriär visar också att de flesta aldrig mer satsade på en politisk karriär.
Yrkeslivet blev det som präglade dessa människor med ofta en rätt så stor framgång.
Sällan att någon blev kvar i det "arbetaryrke" som partiet eller organisationen påtvingade dem.
Gamla kfmlr blev en rörelse med mycket stor genomströmning av medlemmar vilka kom ut som passiva politiska människor. Många skäms senare i livet att de lät lura sig av denna Stalinistiska rörelse.De vill helst inte ens minnas denna tid.

Jag kommer ihåg de som i slutet på 60-talet blev sk "dubbelmaoister" och lät sig slukas totalt under Maos tankar och sin ledning, de blev efteråt rena nervvraken och somliga återhämtade sig på div. psyksjukhus.
Politik ute på extremkanterna kan förstöra människor vare sig det är höger eller vänsterextrema rörelser.

Men att i nutid hamna i en tankevärld där man inte ens orkar med att offentligt ta avstånd från islamisternas mord och terror blir ytterst svårförståeligt?

Vad som än händer i världen syns det inte på deras Facebooksidor!
Neutralt med bilder på blommor och djur och naturligtvis deras byggen av kök och hus.
Jag kommer ihåg hur de var i sin ungdom eftersom jag var ca 10 år äldre och jag känner inte igen dem alls längre!

Tvärsäkerheten från ungdomen har förbytts till en försiktighet som kan te sig besynnerlig.
Om det här är att bli "mogen" så är det ju lite trist!