Ånger kan ge ångest!

En sanning som sägs ofta är att det inte går att ångra något man har gjort, inget förändras ju av det man ev. ställde till med  en gång för länge sedan.
Gå vidare i livet är ju så populärt att säga idag.
Detta är ju en sanning med modifikation. Det finns saker som plågar människor ända tills dödsbädden. Jag har träffat en del patienter som inför döden har hamnat i fruktansvärd ångest!
Ofta ville de inte berätta därför att de skämdes. "Det jag har gjort var så hemskt"!
Själv har jag nu i ca 14 dagar i mina drömmar kommit tillbaka till mitt liv i Malmö. Samma dröm hela tiden omkring min familj.Vaknar på morgonen och känner mig full av ånger.
Det är en känsla som ligger väldigt nära ångest men när jag kommer på benen så lättar mina "dimmor"!
Ett faktum är att jag är inte samma människa nu som jag var då och jag tror absolut att det beror på att jag kommit från alkoholen.
Alkoholen är ju ett gift, ja kalla det nervgift så är det nog inte helt osant.
Olika hjärnor reagerar olika inför detta gift och min hjärna gick i baklås. Sa saker jag inte menade och utförde handlingar som jag aldrig som nykter skulle ha gjort. Som jag skämdes för när jag vaknade upp nykter. Ångesten drev på mig till ett missbruk av olika slag.
När jag ikväll såg sista programmet på tv om självmord så minns jag också hur jag i vissa perioder gick en balansakt , ska jag leva eller ej.
Tidigare i mitt  stundtals röriga liv så hade jag också dessa tankar och ville två gånger gå över på andra sidan där jag trodde att lugnet härskade.
I programmet så redovisar de att 70 % som tar livet av sig är män. Själv tror jag att det har mycket med mäns alkoholkonsumtion att göra. Såg en gång siffror från Malmös innerområde där flest män i pensionsåldern tog sitt liv. 99 % hade alkohol i kroppen enligt obduktion.
Alkoholen löser upp hämningarna och rädslan men detta missar nog många som talar om självmord.
Att äldre män ligger i farosonen beror nog också på den ensamhet många lever i. Dessutom ovanan att tala om att man mår dåligt i psyket. Män ska ju fortfarande (i en viss ålder) vara starka och inte klaga. Går de till slut till sin läkare så blir det klagomål på att de har ont någonstans men inte att det sitter i hjärnan.
Min bristvara som äldre är min känsla av att livet är över och att jag saknar min familj. Nu är ju tillvaron ordnad på det sättet att man avskiljs i ett modernt samhälle från sin familj. Detta är ju något som började inträffa redan på 1800-talet med industrins uppkomst.
I det gamla jordbrukssamhället fanns det ofta en plats på gården även för de gamla.Och i och med det också familjen!
Idag är jag glad när jag träffar en granne och kan samtala en stund.
Nu är jag inte en sådan människa att jag vill göra utflykter med min pensionärsförening, har försökt men tycker inte det är kul.
Då får man inrätta sig på att vara ensam rätt så mycket och akta sig för allt för dystra tankar om meningen med livet osv.

Gå till doktorn , säger en del men läkare idag skriver bara ut tabletter. Sånt vägrar jag att ta pga av mina erfarenheter att de löser ingenting.Då är det bättre att acceptera livet så som det är ! Utan att vilja ta sitt liv!
Min bot är att gå ut och se hur årstiderna förändras och just nu är det så fint.

Och så får jag väl fortsätta att drömma samma drömmar ända till de försvinner, det finns någonting som bearbetas i min hjärna och det är säkerligen nödvändigt.
Slutligen så säger jag förlåt till alla som jag har svikit och gjort illa under årens lopp!