Personligt!

http://www.svtplay.se/video/12603860/inte-langre-vi/inte-langre-vi

Jag kände  mig vissen igår kväll och kunde inte sova som jag skulle ha behövt. Halv fem på morgonen gav jag upp och tog sömngivande medel. Sov till kl åtta.
Dokumentären " inte längre vi" satt där i skallen. Kände hela tiden jag såg denna dokumentär att deras känslor av vanmakt och förtvivlad gråt gick rakt in i min hjärna.
Minns liknande känslor ur mitt tidigare liv även om det inte har varit på dessa premisser som detta par hade att uppleva.
Men känslan att inte orka mer och inte se någon utväg är förfärligt att uppleva.Jag minns som igår hur min hela kropp ylade rakt ut under en mycket lång stund. En gråt som kommer så långt inifrån så man blir häpen och inte går det att stoppa heller.
Jag satt här i soffan och kände deras vanmakt och förtvivlan.
Jag har förståelse för bägge två men undrar så hur det kommer att gå för barnen?
Alla skilsmässor blir ju inte så lyckade utan det kan bli riktigt uselt för barnen.
Hela dagen har gått åt för mig att bearbeta mina egna känslor. Så mycket som lagras långt bak i hjärnan men som kommer fram vid vissa tillfällen.
Tagit timeout med att åka hem till Anne i Gustavsberg därför att jag känner att jag inte har ork.
Åldern min tar nog ut sin rätt skulle jag tro, det har blivit mycket närmare till mina känslor ju äldre jag har blivit.
Får väl erkänna att jag satt vid flera tillfällen under dokumentären och grät så att tårarna rann. Det känns så svårt att se hur människor nästan går under mitt framför ens ögon.
Ja, hur har det gått för dem?