Jag började redan på tidigt 60-tal att lyssna på Bob Dylan och redan då spelade många andra in hans låtar. Till och med den store Duke Ellington spelade redan 1965 in Dylans" Blowing in the wind!"
Detta var om något ett erkännande från en så rutinerad musiker och bandledare som Ellington. På topplistorna världen över så firade Dylan stora framgångar så även i Sverige.
Men den stora krisen kom när han moderniserade sin musik och gick över till elgitarr, då blev han mordhotad och på vissa ställen bla i England så fulade publiken ut sig i sitt hat över "svikaren"!
Detta är ett mönster som går igen i många länder inom vitt skilda musikkategorier.
Inte minst i Sverige uppstod samma besvikelse och rent hat från Kentfans när de övergick till en musik som verkligen man kalla en utvecklingens musik.
Bob Dylan förnyade sin musik och blev mycket intressantare på exakt samma sätt som Kents musik.
Klassiska kompositörer har alltid strävat efter att bli bättre och bättre och man kan följa alla de stora genom åren och inse att det är då de blir levande när de förmår att skapa nytt.
Att en del människor inte mentalt orkar med förnyelse är ju vanligt och är ofta framträdande bland individer vilka har åldrats.
Det är svårare att ta till sig nyheter , vad det än är, när hjärnans vindlingar har stelnat till.
Boten mot denna typ av stelhet är att träna och åter träna sina sinnen. Att dessutom kunna vara öppen utan att fördöma det man inte förstår "som skit" är ju viktigt.
Jag gick i en skola som lärde oss unga från 11 års ålder att lyssna på klassiskt musik parat med att sjunga Evert Taube. En nyttig skola som lärde ut att lyssna även på musik som först betraktades som "jobbig"!
Den gamla tidens realskola var inte så dum!
Grattis Bob Dylan till Nobelpriset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar