Det är två forskningsområden som går in i varandra. Frågan om gäng gäller inte längre bara kriminalitet, utan också terrorbekämpning.
– Det är en europeisk trend att människor som kallar sig jihadister kommer från eller verkar inom gängmiljön, säger han.
Bland kriminella gäng finns också tunga vapen av det slag som kommit att användas vid terrorattacker – bland annat på Charlie Hebdo och nattklubben Bataclan i Paris förra året.
– Många svenskar som har rest till Syrien för att kriga för IS kommer från en traditionell kriminell kontext. Och omvänt. Vi har exempel från Göteborg där individer kommer tillbaka och lever på organiserad brottslighet.
Han berättar om islamister som återvänder och kombinerar jihad med knarkhandel och bötfällningar. Det senare beskrivs av Brå i rapporten Utpressning i Sverige 2012: ”...en vanlig utpressningsgrund är att den utsatte bötfälls för en upplevd felaktighet. Det finns en hedersaspekt vid bötning, då den som utövar utpressning upplever att det skett en kränkning mot den egna eller närståendes ära.”
Hur ska man förstå utvecklingen inom organiserad brottslighet de senaste decennierna?
– Det har alltid funnits kriminalitet och kriminella har alltid samarbetat. Men det skedde en förändring på 80-talet som blev dramatisk på 90-talet, när det dök upp kriminella gäng med synliga varumärken. Först MC-klubbarna, sedan andra grupper.
– Och det är fler människor i dag som är med i synliga gäng.
En annan skillnad mot tidigare är våldet.
– Det dödliga våldet i den här miljön har ökat och tagit större andel av det totala dödliga våldet i samhället.
Samtidigt är våldet ett dåligt mått på gängens makt. Väletablerade organisationer behöver ofta inte använda särskilt mycket våld överhuvudtaget. De behöver inte ens bära synliga symboler.
– Man kan se att gäng som uppnått en viss etablering inte behöver visa upp några västar eller symboler längre. Alla vet vad personerna står för.
– Vi ser också en ny trend att gäng etablerar sig på småorter, exempelvis i Skåne och Dalarna. Där kan en lokal skattejurist och polis träffa på gängmedlemmar på stan. Det gör dem till en maktfaktor på nytt sätt.
Ser ni tecken på att kriminella nätverk försöker infiltrera politik och myndigheter?
– Ja, Södertälje och Botkyrka är några exempel. I övrigt är det fortfarande ett begränsat fenomen. I Södertälje har det varit mer institutionaliserat. Man har parasiterat på politiken och det legala systemet för att sko sig, samtidigt som man har haft samröre med kriminella. Ett vanligt gatugäng har inte samma organiseringsgrad eller ambitioner.
– I Göteborg har vi sett individer från kriminella organisationer som har försökt ta sig in i den politiska och legala sektorn. I Södertälje och Botkyrka vet vi att det har gått ganska långt.
Generellt har våra rättsvårdande institutioner varit väldigt robusta.
– Nej. Vi har inte sett sådana tecken. Generellt har våra rättsvårdande institutioner varit väldigt robusta. De har stark motståndskraft, eftersom de ofta har bäst insikt om den här typen av problem.
Han beskriver den organiserade brottsligheten i Södertälje och Botkyrka i korta drag:
– Där finns en maktdelning mellan individer från större familjer. Om man ser på stora härvor, assistansbedrägerierna till exempel, framgår det tydligt att det inte är vem som helst som är involverad. Det är personer som har haft höga positioner. Och man ser en maktdelning – en bror går, en syster kommer. Hettar det till byter man ut individer, men organisationen är egentligen oförändrad.
– Jag har pratat med många människor från dessa områden och grupperingar. De säger att ’det här larmade vi om redan på nittiotalet, men ingen ville ta det på allvar’.
Sådan organiserad kriminalitet är ett nytt fenomen i Sverige, säger Rostami.
– Organiserad kriminalitet av det slag vi ser i Södertälje förutsätter ett antal komponenter: Ett grundläggande våldskapital; avsaknad av tillit till samhället; en stark känsla av historiskt kollektivt utsatthet; starka släktband; en idé om samhörighet genom blodsband.
– Jag tror inte att den här typen av brottslighet hade vuxit fram om de komponenterna inte hade funnits på plats. Med en MC-klubb hade vi förmodligen inte fått samma utveckling. Det skulle dröja innan en MC-klubb blev intresserad av platser i kommunfullmäktige, till exempel.
Det inträffade en förändring under 2000-talet, när det bestämdes att polisen ska vara mer defensiv.
Det kan låta luddigt, men han berättar att dialogpoliser har använts framgångsrikt, bland annat under kravallerna i Rosengård 2008. Han beskriver jobbet som att vara en direktlänk till polisledningen med uppgift att ”undvika missförstånd”.
– I Rosengård 2008 var det dialogpoliser som satte polisen, kommunen och civila organisationer i kontakt med varandra. Invånarna gick själva ut med vita band på armen, och tog hem ungdomar till föräldrarna. ’Din son är ute och kastar sten’, sade de.
– Och de utomstående som hade kommit för att elda på – vänsterextrema aktörer, den radikala religiösa miljön – blev tillsagda att sluta.
Det blev en förebyggande modell för andra kravaller.
Samtidigt är Rostami kritisk till polisens strategi att agera försiktigt vid stenkastning och upplopp.
– Det inträffade en förändring under 2000-talet, när det bestämdes att polisen ska vara mer defensiv. Det har varit policy att polisen drar sig tillbaka när ungdomar kastar sten.
Han tror att det kan vara kontraproduktivt på lång sikt.
– Både defensiva och offensiva polisiära metoder behövs, men om man bara utgår från det ena riskerar man att få obalans. Vi har under många år haft alltför mycket fokus på att vara defensiva vid upplopp och kravaller.
– Oavsett om polisen möter en svordom eller stenkastning, måste vi ingripa. Annars urholkas tilltron till samhällets förmåga att agera, säger Amir Rostami.
PAULINA NEUDING är journalist och jurist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar