I natt drömde jag återigen drömmen om stålverket i Torshälla, jag hade åter börjat arbeta där.
Den här drömmen återkommer då och då men den här gången så visste jag inte vad jag skulle uträtta där och sökte och sökte någon chef för att fråga. Det är nu många år sedan jag slutade min 20 år anställning på detta bruk utanför Eskilstuna. (1958-1978)
En annan dröm brukar vara när jag höll på att förolyckas genom att brännas ihjäl vid skänken. Traversföraren "tappade" helt enkelt skänken som välte och stålet forsade ut. Jag slog som sagt var rekordet i att ta mig springande därifrån!
Sådana händelser sätter spår i ens hjärna för tid och evighet.
Stålverket bemanndes på den tiden när det var i drift av nästan bara anställda vilka kom från andra länder , främst förstås från Finland. Sverige har mycket att tacka dessa finska arbetare för det välstånd som byggdes upp. Några motsättningar fanns inte ens att tala om , vi var goda arbetskamrater och vänner.Torshälla hade en befolkning där nästan hälften kom från andra länder men alla talade svenska. Barnen började skolan precis som vi alla andra. Många har blivit framgångsrika , se tex i Sveriges största rockgrupp KENT där hälften av medlemmarna har finskt ursprung.
Ingen hetsade som idag mot varken svenska flaggan eller oss som kallade oss svenskar. Det var bara naturligt att vi hade olika ursprung och ingen var bättre eller sämre än någon annan. Min egen bästa kamrat under hela uppväxten hade föräldrar som hade flytt från Estland när Sovjet ockuperade landet.
Inte fanken tänkte varken han eller jag att vi var svenskar eller Estländare, vi var ju kompisar!
Att vi hade en regering som inte erkände att Estland och övriga Baltiska stater var ockuperade gjorde att vi smågrabbar redan i denna ålder inte gillade den politik som fördes och naturligtvis var de svenska kommunisterna "förädare" för oss. Redan 1956 demonstrerade jag och en vän i Torshälla mot Sovjet genom att måla ett lakan med texten "Sovjet ut ur Ungern" samt sätta upp den vid gamla torget i Torshälla. Snacka om brådmogna ungdomar!
Vänsterpartiet var för oss ett parti som stödde odemokratiska krafter i öst och det är ju egentligen besynnerligt att jag gick med i detta parti 1966 eftersom jag avskydde DDR och Sovjet i första hand.
Nå, det gick ju inte heller i längden och jag blev utesluten ur partiet 1972.
Idag ser jag på Vänsterpartiet med samma ögon som jag hade tidigt i min ungdom, ett parti som vill ha en odemokratisk samhällsordning med byråkrater som ska bestämma över folket. "De vet ju alltid vad som är bäst " för oss andra!
De kommer aldrig ifrån att de representerar en politisk linje som bäddar för diktatur alá DDR.
Ränderna går inte så lätt ur denna typ av parti som i hela sin tidigare historia har stött alla socialistiska diktaturer. De ändrade sin politik på ytan efter att Berlinmuren föll och när inte Sovjetunionen fanns längre men i mina ögon är det bara kosmetiska ändringar.
Hela partiets hållning i frågor om nutiden präglas av dogmatism och skällsord mot de arbetare som tycker annorlunda i tex frågan om invandringens storlek och hur samhället behandlar hela folket idag.
När jag säger "hela folket" så menar jag alla som bor här. Sverige erbjuder bidrag men inget arbete , man dömer folk till att bo i förstäder där de ingen framtid syns i deras liv. ATT överhuvudtaget försöka berätta om att många , många nu har tröttnat på den förda politiken ger bara skäll tillbaka.
Läs det här av Mauricio Rojas vilken liksom jag var vänster en gång i tiden:http://www.svd.se/darfor-blir-sd-storsta-parti/om/ledare
Vi "förädare" väcker alltid en ström av okvädningar från gamla vänsteranhängare , spottloskar kan man verkligen säga. MEN de har en verklighet att försöka se med sina färgade glasögon och de har sannerligen svårt att förneka det som vi säger. All deras taktik och handlingar för att "sänka" SD tex har ju gått om intet men de har inte förmågan att inse sina fel och ändra sin förfelade politik.
De får väl följa det gamla rådet att välja sig ett nytt folk eftersom det gamla inte tycks duga längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar