Ont överallt och det gör inte mina tankar till precis några goda tankar.
Jag vet att det är frågan om kemi i själen men jag vägrar att äta någon skit mot detta, har ju provat under åren när läkarna har lyckats att övertala mig att förgifta mig.
Allt har varje gång blivit ännu värre då så jag har alltid givit upp trots att de utlovar bättring efter några veckors tillvänjning.
Alltid samma tankar fyller upp mitt huvud, samma gamla minnen kommer tillbaka med ånger. Ångest kanske är ett bättre ord!
Jag vet liksom alla andra att gjort är gjort och kan aldrig ändras, bara ångras. Men inte heller hjälper det att ångra sådant man gjort!
Livet rullar på som vanligt liksom trafiken.Tågen går och vårt liv tycks gå på räls fast vissa kopplas in på stickspår som inte leder någonstans.
När jag hamnar i dessa tankar så uppskattar jag inte att jag trots allt har det bra i mitt liv . Bra och bra förresten, min familj är för evigt kluven mitt itu.
Då ser man vad det förgågna fortfarande spelar för roll i ens nuvarande liv.
Ibland räcker det med att spela musik från sextio-sjuttiotalet så ramlar jag ner i en sorts grop.
Vi talar numera om hur viktigt det är "att gå vidare" i livet men har man satt barn till världen där inte kontakten fungerar normalt längre då är det svårt att gå vidare. Alla föräldrar som har hamnat i denna situation lider på samma sätt. Se här denna mammas förtvivlan:http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnen-har-inte-velat-bo-hos-mig_4092171.svd
Hennes förtvivlan kan i värsta fall komma att finnas kvar livet ut om hon inte lyckas att få ändring.
När barn ensidigt tar ställning för den ena parten i en skilsmässa så blir det svårt att hantera .
Ytterst sätt så skadar sådant alla i denna skilsmässa. Svårast blir det alltid om det blir hårda ord och missakting av den ena parten så att barnen blir påverkade av detta.
Jag vet också att alla sådana här tillstånd går över , om inte annat tills våren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar