När jag stod utanför Victoria och väntade på min dotter så dök ett välbekant ansikte upp framför mig.Han tittade på mig och jag sa bara ordet "Eskilstuna" ! Jo, det var Sten Hellström som jag såg senast 1977!
Kul början på denna eftermiddag då vi såg filmen om Björn Afzelius.
En rätt mörk bild omkring Björn och hans liv tonades fram men det hade jag ju lite kläm på sedan tidigare.
Hans mamma tog livet av sig och sådant ställer alltid frågor och sannerligen så hade Björns uppväxt inte varit så idyllisk.
Hans sökande efter kärlek och bekräftelse löpte som en röd tråd hela filmen igenom och att leva tillsammans med honom var nog nästan en omöjlighet.
Texterna på hans låtar säger ju faktiskt så mycket om honom, lyssna bara på Exil och försök förstå att det är en låt som handlar om modern och honom själv.
Björn var precis som så många män är fortfarande, de släpper inte någon annan innanför sig.Allt svårt behåller de inne i sig och blir sjuka av det eller bittra och förgrämda.
Mikael Wiehe fick erkänna att trots hans långa vänskap med Björn så visste han bara en del om honom. När Björn hade skrivit boken om Kuba och sitt nya synsätt på denna diktatur så blev det en fullkomlig överraskning för Wiehe!
För övrigt så fick hela "vänstern" en chock över denna helomvändning där Björn uttalade sin besvikelse över Castros diktatur. Ännu mer besvikna blev dessa Kubakramare över att Björn smugglade in pengar till oppositionen på Kuba.
Straffet blev utfrysning från sk vänner och inreseförbud till Kuba.
Kuba visade på det sättet i sin idioti att Björns kritik tog rätt i mellangärdet och var riktig!
Jag säger bara en sak, se filmen och gläds åt denne begåvade musiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar