Oviljan till att försonas!

Idag när jag var hemma hos min morbror Holger och firade hans 101 års dag så kom jag att tänka på försoning när jag åkte hem.
För många år sedan i våra liv så käbblade vi två med varandra, jag tyckte att han gjorde sig märkvärdig och var skrytsam. Politiskt stod vi mycket långt från varandra.
Vi träffades tillslut bara på begravningar.
Åren gick och jag flyttade upp till Stockholm och Holger ville träffa mig lät han mig få veta genom min mamma.
Nej, sa jag till henne, varför skulle jag åka hem till honom som aldrig brytt sig om sin släkt.
Hans omsorg och "släktingar" var anförvanter till hans döda hustru.

Nå, jag åkte hem till honom för ca tio år sedan och vi talade ut med varandra och han ångrar hur det har varit. Vi startade så att säga från noll igen och la allt gammalt groll åt sidan.
Han har insett att han har "riktiga" släktingar och att jag och han har nära genetiskt släktskap.
Vi möttes från halva vägen kan man säga och det är ju synd att så många inom min släkt inte har ens försökt att närma sig denne fina man som omvärderat så mycket i sitt liv.
Idag firade vi hans dag , det blev bara jag och morbror. Blommor kom från flera av hans gamla bekanta som trots allt lever samt från ett av mina barn som lärt känna honom. Hans glädje över de blommor och choklad som anlände var inte att ta miste på , han blev så rörd så att han hade nära till tårar.
I många släkter finns det underligheter, bröder kan inte umgås. Föräldrar tar avstånd från sina barn som de inte tycker att de uppnått det som de hade hoppts på osv.
I extremfall så slåss man och skadar varandra!
I min släkt har man valt att inte tala med varandra eller träffas. Barn tar avstånd pga av saker som hänt för 40 år sedan utan att ens försöka förstå varför det ibland går på tok mellan vuxna sammanlevande par.
Jag har fyra kusiner i Stockholmsområdet, senaste gången jag träffade dem var på 50-talet!

Viljan till att försonas är lika med noll och sådant är ju trist på alla sätt men ibland måste man acceptera detta därför att man kan ju inte tvinga fram försoning som är äkta.

Jag är i alla fall glad över att snart få träffa en släkting i Finland som tagit kontakt med mig och erbjudit sig att visa min farfars systers grav i Helsingfors.
Anna Högrelius utvandrade till Finland på 1800-talet och där finns nu släkten Jurvelius ! Likheter mellan mig och Mike Jurvelius finnes !

Försoning och förlåtelse är det bästa som finns i en människas liv och det är faktiskt oerhört synd om de som inte kan förmås att ta dessa steg i sitt liv!