Ibland blir det dystra tankar!

Jag sitter och ser på nyheterna och de visar ombyggnaden av Nationalmuseum. Talar om att det ska vara klart om ca fyra år. Fyra år är ju ingenting för de flesta.
För mig har det aldrig varit något problem tidigare, äsch fyra år till framöver , än sen då!
Visst är det så att när man tex är 22 år så är dessa fyra år nada. 22 eller 26 kvittar ju.
Fråga min morbror som strax är 101 om dessa fyra år betyder något?
Själv är jag snart 72 och med fyra år blir det 76 och det känns som en stor skillnad.
Hur mår jag om fyra år?
Ännu värre är det med stora ombyggnader tex de nya stationerna under jorden här i Stockholm eller nya tunnelbanan vilken tar uppåt 10-15 år att bli färdig. Då är kanske jag också "färdig"!
Min morbror är med säkerhet i graven sedan länge.

Lätt att i dessa sammanhang tänka på döden och inte blev det bättre av den dokumentär tv2 visade ikväll. Handlade om en mamma som 1945 tog livet av sina bägge vuxna döttrar och sig själv. Ett sk barmhärtigshetsmord eftersom bägge syskonen var svårt sjuka.
Dystert men jag försökte förstå denna kvinna som hade sedan lång tid planerat detta eftersom ingen bot fanns för döttrarna . Rätt eller fel av henne?
Jag måste erkänna att jag kan både förstå henne men också ta avstånd från denna handling.
Hon blev domaren utan att kanske ens veta vad döttrarna egentligen själv ville med sina liv.

Ibland har jag svårt att gå och lägga mig och i det undermedvetna så är det kanske rädslan över att inte vakna mer som ställer till dessa svårigheter?
Sover betydligt bättre tillsamanns med min fästmö Anne, lugnet sprider sig i mig på ett annat sätt.
Samtidigt behöver vi bägge dessa "pauser" i vårt förhållande , (i varje fall jag) eftersom jag blir så trött med de vanor som måste finnas i en barnfamilj.
Tidiga mornar och mycket ljud på gossarna när de leker eller spelar spel. Jag är ljudkänslig på morgonen måste jag erkänna och då måste det bli en paus hemma i min egen lägenhet då och då.

Självklart har det med min ålder att göra, jag har ju nu levt tämligen lugnt i många år och mitt liv är ju rätt så mycket förändrat. Men HerreGud, jag lever och har fått ett nytt bra liv med människor jag älskar och som älskar mig.
DET är STORT!