Vem kör väljarna rakt i famnen på Jimmie Åkesson?

Vår välfärdsstat är förebildlig när det gäller att skapa materiell rikedom, stabilitet och rättvisa. Men samtidigt en mycket skör konstruktion som ställer stora krav på medborgarens engagemang och kompetens. På goda grunder verkar svenskarna djupt skakade av den senaste Pisastudien som visar vårt utbildningssystems förfall: detta vore förstås illa nog överallt, men äventyrar i en välfärdsstat själva dess funktionsduglighet.
Men skulle inte vad som gäller för skolelever gälla också för de invandrare som kanske är analfabeter, utan erfarenhet av en modern arbetsplats? Som kanske inte kan eller vill lära sig svenska, följaktligen inte heller delta i det demokratiska samtalet? Och hur lång tid tar det för en solidaritet som hittills kanske inte sträckt sig längre än till den egna familjen eller klanen att omfatta ett helt anonymt samhälle? Hur gör vi för att integrera sådana människor?
Detta slags frågor tror jag många svenskar ställer sig och att de känner sig kränkta när de får skrivet på näsan att det rör sig om rasistiska eller främlingsfientliga frågor. Men hur ska man kunna ta upp dessa och liknande om vad man säger uppfattas som om det betydde något helt annat? Långt ifrån alla som vill diskutera invandringen är förklädda rasister; det är inte ens troligt att de är emot invandring i sig eller asyl åt dem som behöver den. Men de vill öppet kunna diskutera dess omfattning och villkor.
Hur mycket invandring behöver och klarar välfärdsstaten? Har vi för mycket invandring? Eller för litet? Själv vet jag inte. Men att i godhetens namn misstänkliggöra dem som undrar kan vara att driva onödigt många i armarna på Jimmie Åkesson.http://www.dn.se/ledare/kolumner/legitima-fragor-misstankliggors/ 

Det är Richard Swartz i DN som ställer dessa frågor som alltid är aktuella i de samhällen vi nu lever i.
Ska demokratin få fortleva så måste debatten få vara fri från skällsord och hot eller antydningar om debattörens avsikter.
Ofta kan man i en debatt snabbt avläsa om personer har en demokratisk avsikt med samtalet eller om de vill "täppa till truten" på vederbörande.
Vissa intellektuella  använder sig snabbt av brösttoner och höjer rösten i den ev. debatt som skulle kunnat bli givande. De får människor att känna sig dumma och det är väl detta de är ute efter men då måste man också fråga sig i vilket syfte de agerar så?
Ofta så tillför man en massa  ovidkommande fakta som inte har med saken att göra , man påstår än det ena och än det andra.

Det är skönt med tex Richard Swartz som håller sig till ämnet på ett lugnt och sakligt sätt och ställer befogade frågor. 
Men frågan är om de som får frågorna är beredda att svara på samma sätt?