Mina barn vill inte ha kontakt”
Fråga: I samband med skilsmässa för ett par år
sedan efter ett långt äktenskap med en hel del problem, har ett av våra
barn sagt upp kontakten med mig på mycket diffusa grunder som jag inte
sedan dess har getts möjlighet att prata om – kontakten är helt bruten.
Efter en tid, med en lite svajig kontakt, bröt också ett annat barn
kontakten med mig utan att ange något skäl alls (”jag vill inte förklara
varför”). Vi har tidigare alltid haft en mycket god kontakt utan några
som helst konflikter. Jag har gjort flera försök att få kontakt, via
brev, via e-mejl, via telefon utan att man bemöter mig över huvud taget,
tystnaden är total.
Jag har alltså under två års tid varit avskuren från kontakt med min familj. Inte heller mitt ex, barnens pappa, vill ha någon kontakt med mig. Jag saknar inte honom, men eftersom han har, och hela tiden haft, kontakt med barnen så känns det på något sätt som om hans ointresse av kontakt med mig har något med barnens beteende mot mig att göra.
Mitt liv har gått från samvaro med man, barn, deras respektive och
svärföräldrar, och barnbarn, till ett liv i total ensamhet med nytt
boende, pensionär. Jag har blivit rädd för att alla ska överge mig.
Några vänner, som jag är mycket försiktig med att inte ”överbelasta” med
min sorg, med mina problem, har hållit mig uppe hjälpligt. Jag vill
inte riskera att förlora dem också.
Jag kan inte förklara varför barnen har övergivit mig, för jag vet faktiskt inte. Jag har bett dem förklara, bett dem skrika åt mig om det nu är så de känner, men det är som om jag inte existerar längre. Att inte få ha kontakt med barn och barnbarn är så plågsamt att det inte går att beskriva.
Goda råd har jag fått många, tröst har många försökt ge mig, men det hjälper ju inget alls. Ingen kan ju hjälpa mig, så mitt brev till er blir nog bara en berättelse bland andra – men kanske någon i en liknande situation finner tröst i att se att det också finns andra som lever i ett sådan här helvete.
”Ingen”
Svar: Du har verkligen gjort stora förluster. Ditt liv har blivit så annorlunda än vad du hade räknat med och hoppats på. Du skriver att du har fått många goda råd och inga har hjälpt dig. Jag har som utgångspunkt, när jag svarar på ditt brev, att det finns en del du kan göra för att få en bättre vardag trots sorgen. Men självklart är det du som vet bäst om det är så eller inte. Låt mig först säga att jag beundrar din generositet. Du har skrivit till mig att du egentligen inte tror att det finns så mycket du kan få hjälp med. Du skriver för att din berättelse ska kunna vara till tröst för andra som är i samma situation.
Jag tror att du har helt rätt i att det är många föräldrar som är i din situation. Att relationen till de vuxna barnen av olika skäl fungerar dåligt och att man inte får träffa de sina så ofta och på det sätt som man vill. Sorgen över detta blir så mycket starkare när även kontakten med barnbarn försvåras, eller till och med förhindras. Jag kommer att i första hand ge ett svar till dig, men jag kommer även skriva mer generellt om detta tyvärr ganska vanliga dilemma.
Det finns inga ledtrådar i ditt brev om vad som har hänt mellan dina barn och dig. Det är nog så att vi alla, även som vuxna, vill ha en nära och kärleksfull relation med våra föräldrar. Att som vuxet barn bryta kontakten med en förälder är ett svårt och smärtsamt beslut. Det är att utmana sociala konventioner. Och att förlora en relation som vi betraktar som unik och som vi förväntar oss ska finnas hela livet ut. Vi vill att våra föräldrar på ett närmast magiskt sätt alltid ska finnas där för oss. Men ändå, trots detta, så bryter man ibland relationen. Många gånger sker detta efter år av konflikter och svårigheter.
Ditt barn vill inte förklara varför det inte vill träffa dig. Kan det vara för att barnet har svårt att sätta ord på det som hänt och på känslorna inför dig? Kan det vara för att barnet tror att du inte kan förstå, eller för att du inte kommer att lyssna? Kan det vara så att barnet vill skydda dig från den smärta som barnet inser att du skulle utsättas för om du fick veta skälen? Eller kan det vara för att personen är osäker på om den har rätt, och har rimliga skäl till sitt handlande? Det vet vi inte.
Att bli avvisad utan en förklaring gör det ännu svårare. Ovissheten leder till ett grubblande och ältande som tar så mycket kraft. En tanke som kan infinna sig hos skilda föräldrar om bara den ene drabbas av avvisande är att det vuxna barnet är utsatt för övertalning och krav från den andra föräldern om att bryta kontakten. Visst kan det vara så. Men mina erfarenheter av vuxna i psykoterapi säger att det ibland är just den ena av föräldrarna som man inte vill träffa. Och det utifrån ett självständigt fattat beslut. Den andra föräldern har snarare gjort vad hon eller han har kunnat för att få barnet att behålla kontakten.
Men den andra möjligheten finns förstås också. Du skriver att barnen började ta avstånd från dig när du och din man skilde er. Det finns ett begrepp som heter PAS (Parent alienation syndrome). Det är viktigt att påpeka att PAS inte är någon etablerad diagnos och att det är ett ganska omdiskuterat begrepp i forskarvärlden. Men PAS innebär att en förälder medvetet påverkar barnens syn på den andra föräldern till det negativa och riktar falska anklagelser mot den andra föräldern. Detta för att kanske få ensam vårdnad eller för att ensam få ha kontakten med barnen. Det kan inträffa även när barnen är vuxna. Barnen används för att utöva makt och kontroll, och för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Det anses förekomma i första hand i samband med skilsmässor. Vad kan man göra när det har gått så här långt? Gäller det vuxna barn är min uppfattning att man får respektera deras beslut samtidigt som man kan visa som förälder att man vill finnas kvar. Gäller det små barn är det annorlunda. Då är det rimligt att situationen utreds och att familjerätten får besluta om umgängesrätt för föräldrarna.
Vad kan du då göra? Mitt förslag är att du fortsätter att tydligt och återkommande visar dina barn att du vill ha kontakt med dem. Men på ett sätt som inte uppfattas som påträngande. Skriv brev. Skriv att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Att du respekterar deras val, men att du vill annorlunda och att du hoppas på en förändring. Gör tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som har varit, men att du saknar dem. Att du inte vill ha något ställningstagande om vem som har gjort rätt eller fel. En oro för detta kan finnas och bli ett hinder när något av dina barn kanske vill närma sig dig. Hör av dig. Visa med dina brev att du finns där som en tålmodig och kärleksfull förälder. Acceptera att det nog är detta som du kan göra i dag, och handla samtidigt på det här sättet utifrån dina värderingar om vad som är rätt att göra. Kom ihåg att vi människor ofta ändrar oss allt eftersom vi får tid att tänka efter och livet gett oss nya erfarenheter. En annan möjlighet är att du accepterar det som är, försöker leva ett så bra liv som det går utifrån dina aktuella förutsättningar och att du arbetar med din sorg.
Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi. Det kan hjälpa dig att förstå mer av vad som hänt, och ge dig möjlighet att bearbeta de svåra känslor som du har. Ett alternativ är att du deltar i en grupp som vänder sig till föräldrar med dina eller närliggande erfarenheter. Det kommer inte att göra att smärtan försvinner, men du kan lindra den. Och träffa de vänner du har ännu mer. Gör saker som du vet intresserar dig och gör dig gott. Även om det bara är för stunden och trots att det känns kämpigt, bara gör det. När oro och sorg tränger sig på är det en bra egenvård att rikta sig utåt mot livet.
Jag har alltså under två års tid varit avskuren från kontakt med min familj. Inte heller mitt ex, barnens pappa, vill ha någon kontakt med mig. Jag saknar inte honom, men eftersom han har, och hela tiden haft, kontakt med barnen så känns det på något sätt som om hans ointresse av kontakt med mig har något med barnens beteende mot mig att göra.
Jag kan inte förklara varför barnen har övergivit mig, för jag vet faktiskt inte. Jag har bett dem förklara, bett dem skrika åt mig om det nu är så de känner, men det är som om jag inte existerar längre. Att inte få ha kontakt med barn och barnbarn är så plågsamt att det inte går att beskriva.
Goda råd har jag fått många, tröst har många försökt ge mig, men det hjälper ju inget alls. Ingen kan ju hjälpa mig, så mitt brev till er blir nog bara en berättelse bland andra – men kanske någon i en liknande situation finner tröst i att se att det också finns andra som lever i ett sådan här helvete.
”Ingen”
Svar: Du har verkligen gjort stora förluster. Ditt liv har blivit så annorlunda än vad du hade räknat med och hoppats på. Du skriver att du har fått många goda råd och inga har hjälpt dig. Jag har som utgångspunkt, när jag svarar på ditt brev, att det finns en del du kan göra för att få en bättre vardag trots sorgen. Men självklart är det du som vet bäst om det är så eller inte. Låt mig först säga att jag beundrar din generositet. Du har skrivit till mig att du egentligen inte tror att det finns så mycket du kan få hjälp med. Du skriver för att din berättelse ska kunna vara till tröst för andra som är i samma situation.
Jag tror att du har helt rätt i att det är många föräldrar som är i din situation. Att relationen till de vuxna barnen av olika skäl fungerar dåligt och att man inte får träffa de sina så ofta och på det sätt som man vill. Sorgen över detta blir så mycket starkare när även kontakten med barnbarn försvåras, eller till och med förhindras. Jag kommer att i första hand ge ett svar till dig, men jag kommer även skriva mer generellt om detta tyvärr ganska vanliga dilemma.
Det finns inga ledtrådar i ditt brev om vad som har hänt mellan dina barn och dig. Det är nog så att vi alla, även som vuxna, vill ha en nära och kärleksfull relation med våra föräldrar. Att som vuxet barn bryta kontakten med en förälder är ett svårt och smärtsamt beslut. Det är att utmana sociala konventioner. Och att förlora en relation som vi betraktar som unik och som vi förväntar oss ska finnas hela livet ut. Vi vill att våra föräldrar på ett närmast magiskt sätt alltid ska finnas där för oss. Men ändå, trots detta, så bryter man ibland relationen. Många gånger sker detta efter år av konflikter och svårigheter.
Ditt barn vill inte förklara varför det inte vill träffa dig. Kan det vara för att barnet har svårt att sätta ord på det som hänt och på känslorna inför dig? Kan det vara för att barnet tror att du inte kan förstå, eller för att du inte kommer att lyssna? Kan det vara så att barnet vill skydda dig från den smärta som barnet inser att du skulle utsättas för om du fick veta skälen? Eller kan det vara för att personen är osäker på om den har rätt, och har rimliga skäl till sitt handlande? Det vet vi inte.
Att bli avvisad utan en förklaring gör det ännu svårare. Ovissheten leder till ett grubblande och ältande som tar så mycket kraft. En tanke som kan infinna sig hos skilda föräldrar om bara den ene drabbas av avvisande är att det vuxna barnet är utsatt för övertalning och krav från den andra föräldern om att bryta kontakten. Visst kan det vara så. Men mina erfarenheter av vuxna i psykoterapi säger att det ibland är just den ena av föräldrarna som man inte vill träffa. Och det utifrån ett självständigt fattat beslut. Den andra föräldern har snarare gjort vad hon eller han har kunnat för att få barnet att behålla kontakten.
Men den andra möjligheten finns förstås också. Du skriver att barnen började ta avstånd från dig när du och din man skilde er. Det finns ett begrepp som heter PAS (Parent alienation syndrome). Det är viktigt att påpeka att PAS inte är någon etablerad diagnos och att det är ett ganska omdiskuterat begrepp i forskarvärlden. Men PAS innebär att en förälder medvetet påverkar barnens syn på den andra föräldern till det negativa och riktar falska anklagelser mot den andra föräldern. Detta för att kanske få ensam vårdnad eller för att ensam få ha kontakten med barnen. Det kan inträffa även när barnen är vuxna. Barnen används för att utöva makt och kontroll, och för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Det anses förekomma i första hand i samband med skilsmässor. Vad kan man göra när det har gått så här långt? Gäller det vuxna barn är min uppfattning att man får respektera deras beslut samtidigt som man kan visa som förälder att man vill finnas kvar. Gäller det små barn är det annorlunda. Då är det rimligt att situationen utreds och att familjerätten får besluta om umgängesrätt för föräldrarna.
Vad kan du då göra? Mitt förslag är att du fortsätter att tydligt och återkommande visar dina barn att du vill ha kontakt med dem. Men på ett sätt som inte uppfattas som påträngande. Skriv brev. Skriv att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Att du respekterar deras val, men att du vill annorlunda och att du hoppas på en förändring. Gör tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som har varit, men att du saknar dem. Att du inte vill ha något ställningstagande om vem som har gjort rätt eller fel. En oro för detta kan finnas och bli ett hinder när något av dina barn kanske vill närma sig dig. Hör av dig. Visa med dina brev att du finns där som en tålmodig och kärleksfull förälder. Acceptera att det nog är detta som du kan göra i dag, och handla samtidigt på det här sättet utifrån dina värderingar om vad som är rätt att göra. Kom ihåg att vi människor ofta ändrar oss allt eftersom vi får tid att tänka efter och livet gett oss nya erfarenheter. En annan möjlighet är att du accepterar det som är, försöker leva ett så bra liv som det går utifrån dina aktuella förutsättningar och att du arbetar med din sorg.
Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi. Det kan hjälpa dig att förstå mer av vad som hänt, och ge dig möjlighet att bearbeta de svåra känslor som du har. Ett alternativ är att du deltar i en grupp som vänder sig till föräldrar med dina eller närliggande erfarenheter. Det kommer inte att göra att smärtan försvinner, men du kan lindra den. Och träffa de vänner du har ännu mer. Gör saker som du vet intresserar dig och gör dig gott. Även om det bara är för stunden och trots att det känns kämpigt, bara gör det. När oro och sorg tränger sig på är det en bra egenvård att rikta sig utåt mot livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar