Försörja sin familj eller ej!

Sitter och läser en mycket lång artikel av musikern Nike Markelius.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/tonen-i-brevet-ar-hotfull-nu-ar-jag-kallad 

Jag kommer  onekligen att tänka på mitt eget arbetsliv under åren 1957-2004! Olika yrken under en rad år, laborant under  många år med analyser av stål och annat.Röntgen, spektrometrar m.m.
Sedan blev det stålverket och smältandet av stål under en hel del år.
Jobbet försvann genom nedläggning. Flyttade och tog de jobb som fanns, allt från butiker till plastindustri. Flyttade igen och tog de arbeten som fanns i staden Malmö för att kunna försörja familjen. Försäljare av alkohol på systemet sedan långvård, hemtjänst m,m, aldrig arbetslös mer än några dagar.
Det var ett tufft samhälle då också på arbetsmarknaden just i Malmö, massor med invandrare och nedläggning av Kockums vilket berörde ca 10.000 man.

Då tar man de jobb som finns , om man så får stå och torka avföring och spyor!
Idag när jag då läser Nikes berättelse så kan jag inte hjälpa att jag återigen upplever senare generationers mödor med en suck av uppgivenhet.
Vad vill de egentligen själv? Vill de försörja sig eller vill de ha ett yrke som är deras roliga hobby?
Ungdomar slutar skolan utan betyg och vad tror de att de ska kunna uträtta i sitt liv då?
Det är alltid någon annan som ska fixa livet åt allt för många och ofta så funkar det inte.
Arbetsförmedlingen har jag endast använt 1 gång i mitt liv och det var inför mitt första arbete som en fjorton års pojke men efter detta har jag ALDRIG använt AF. Jag har skaffat mig mina arbeten helt av egen vilja och insats.

Är det verkligen inte möjligt idag att förfara så? Måste det vara en massa "experter"  inblandade?

Jag tycker världen blir mer och mer förvirrad liksom jag även uppfattade Nike Markelius långa berättelse som "förvirring"!