När jag gick hem idag på sliriga vägar och det duggregnade på isen så kom jag att tänka på hur svårt det är för många att möta döden. Det är svårt när någon som står en nära avlider allra helst om den personen har tagit sitt liv.
Fortfarande finns kyrkornas och allra helst den katolska kyrkans synsätt på självmord djupt förankrat i mångas liv. Även de som inte är troende kan inte frigöra sig från synen att självmord bär till skärselden. (Helvetet)
Det är ju naturligtvis så svårt att acceptera att någon som står en nära inte vill fortsätta att leva och så kommer ens egna skuldkänslor in. "Kunde jag ha gjort något annorlunda som räddat honom-henne"? Varför lyssnade jag inte på de signaler som ändå fanns?
När det gäller mitt liv så har jag tidigare i livet hamnat i tankar att inget betyder något längre och har då också snuddat vid tanken på döden. Man känner sig inte älskad trots att förnuftet borde säga något annat. Man gör en mycket orättvis bedömning av både sig själv och andra. Egotrippad av bara attan är något som allt för många blir i dessa mörka situationer och jag säger det att dricker man alkohol och tänker mörka tankar då kan också försöket till att ta sitt liv utlösas.
Om man har lätt för att gräva ner sig i dysterhet så ska man absolut bli nykterrist!
Jag ser i tidningen idag att högre medelålder för alla i Sverige kommer att kullkasta hela vårt pensionssystem, vi blir alla snart långt över nittio år säger de som påstår sig begripa det här.
Jag fyller 71 nästa gång och enligt den gamla tidtabellen skulle jag ha ca åtta år kvar! I bästa fall med den nya tabellen ca 15 år!
Tyvärr ser jag ofta i dödsannonserna att folk är yngre än jag när de avlider så någon absolut sanning finns ju inte.
Om jag skulle tro på åtta år så är det ju inte mycket kvar , åren går ju så fort.
Jag kommer inte att få se mina yngsta barnbarn bli vuxna i så fall och det är ju en trist tanke.
Det är sådana tankar som kan få oss som åldras att bli deppade samt naturligtvis också att hälsan blir allt sämre.
En sanning är ju att med dålig hälsa och värk så är det ofta lättare för en människa att acceptera döendet. Jag har mött många inom vården som inte önskade annat än att få dö, de led så fruktansvärt för varje dag de levde och jag hade förståelse för deras tankar.
När de sedan hade avlidit så såg jag äntligen frid i deras ansikten som tidigare hade präglats av lidande.
Istället för att se döden som något fasansfullt borde vi lära oss att acceptera att när vi till slut är döda så har också friden kommit till oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar