Tack för all uppvaktning!

1942 föddes jag och andra världskriget rasade för fullt. Hitler hade makten över hela Europa! När kriget tog slut så mindes jag bara att min mamma var glad över att vissa kuponger skulle avskaffas för inköp. Mest kommer jag ihåg när kaffet släpptes fritt, skulle tro att det var 1947. Vi bodde i Boliden , ett gruvsamhälle utanför Skellefteå.

Något jag minns som om det var igår det är de stora malmtågen med jätteånglok. Bilar var sällsynt och det var bara någon enstaka stor Volvo-taxi från Skellefteå som visade sig. Gengas var ju det vanliga och som liten så skitade man ner sig ofta med det kol som låg här och där från dessa bilar.

En värld som unga idag inte vet något om. Som liten kille på tre -fyra år kunde man röra sig fritt i samhället, ingen fara fanns. Möjligtvis om hästar och kor som gick fritt skulle rusa igenom men man hade vett och hålla sig åt sidan då!

Vanligt var att man som liten kunde följa med äldre syskon till skolan och där fick man penna och papper av fröken och fick sitta med .

Ett uttryck har fastnat i min hjärna och det är ordet ”Bolidenfotboll”!

Det var så att vårt hus låg precis bredvid idrottsplatsen och jag kunde se fotbollen åka upp högt i luften under hela matcherna. Min pappa sa då att det var ”Bolidenfotboll”!

Tänk att man för med sig vissa saker i hela sitt liv.

Drömmen när jag blev ca 7-8 år var att kunna lyssna på radio från hela världen på ett bra sätt och efter några år efter flytten till Torshälla så fick jag en kamrat som hette Aare Aaw. Vi var lika intresserade av teknik och radio och började bygga mottagare med kristall. Antenner av kopparkabel sattes upp och vi drog även telefonledningar till varandra trots att vi bodde flera hundra meter från varandra. Ljudet var klockrent!

Idag sitter man vid en dator och både ser tv och lyssnar på radio så visst har drömmen med råge uppfyllts.

En sak som har varit trist under alla år är att alla mina bästa kamrater dog vid ung ålder. Per Flodqvist tex var bara tretton år när han fick hjärnblödning och avled. En annan av mina goda vänner fick en slipskiva i huvudet och avled vid 26 års ålder.

Idag vid min nya ålder av 70 så har fem stycken vänner avlidit under en tidsrymd på ett par år. Så är det ju för de flesta och värre blir det om man blir riktigt gammal så som min morbror. Han är fyllda 99 och alla hans gamla vänner är borta.

Värre är ändå när nu levande närstående faktiskt i praktiken är döda. Låter det konstigt?

Nej, men det är som vid en skilsmässa, personen försvinner och är nästan som död trots att man ju vet att de lever. Många upplever döden som ett stort trauma och sörjer naturligtvis djupt men att ha levande döda kan vara mycket jobbigt.

En som avlidit vet man ju att man aldrig mer får träffa men de som lever har man ju alltid hoppet kvar att allt ska ordna sig!

Att fylla sjuttio känns konstigt, det är inte jag på något sätt. Livet är ju som tidigare med i stort sätt samma intressen osv. Lite stelare leder och kanske lite mer ont ibland men ”so what”?

Vill i alla fall tacka alla som har uppvaktat mig, stor kram till er alla!