Andlighet och ålder!

Idag publicerar Anna Laestadius-Larsson en kolumn i Svd som tog tag i mig ordentligt.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/andlighet-liknar-tradgardsarbete_6997431.svd

Hon har verkligen genom erfarenhet "tänkt" till och börjat uppfatta världen på ett lite annorlunda sätt mot när hon var ung.
De flesta människor gör denna resa i livet, ingenting blir lika självklart längre som det var i ungdomsåren. De unga tycker att vi äldre blir "gamlingar" eller lite "tröga" och i värsta fall förlorar de förmågan att lyssna på oss. Det är inte vi "mossiga" som förlorar  på detta men det förstår inte en del unga som bara springer rakt fram i sitt liv och gör om alla fel som vi redan har gjort.
När min son skildes med små barn på en ort han inte ville vara kvar på så vädjade jag till honom att följa mitt råd . Jag rådde honom till att inte flytta därifrån därför att då skulle han göra det misstag jag gjorde i samma ålder som han. Jag flyttade från orten och fick ny familj vilket sedan ledde till att jag blev en dålig far för mina först födda barn.
När sådant inträffar beror det ofta på att man inte förstår bättre, man har ingen erfarenhet och ingen pappa som rådde mig till något alls. Dessutom var jag med i ett parti som styrde mitt liv och där ingick att man skulle flytta.
När man blir äldre och ens tankar börjar flyta i andra riktningar så blir ens förflutna ibland smärtsamt men som alla vet så går aldrig klockan att vrida tillbaka.
Detta är något vi alla har gemensamt men olika individer tacklar sådant olika.En del glömmer och talar aldrig mer om det som har varit.
Andra talar utan hetta om sådant andra skäms över, jag hörde Johan Ulvesson på radion förra veckan där han berättade om sitt liv. Utan att dölja något så berättade han att redan vid fjorton års ålder hade han gått med FNL-grupperna och samlat pengar till Vietnams folk. Medlem i kfml sedermera SKP i flera år innan hågen till teatern tog över.

Andra vill inte för liv och pina berätta om de år i sitt liv de gjorde si eller så, de väljer bort en massa år  av sina liv.
Om man har gjort saker som man anser efteråt var fel så kan man ju försöka försonas med de utsatta, går inte detta genom att de inte själv vill då kan man ju faktiskt inte göra något åt detta.
Det ligger ju på dem hur de väljer att ha sina liv!

Man kan ju hoppas när människor blir äldre att de börjar liksom Anna L. att fundera lite djupare över livet som sådant och i synnerhet sitt eget liv.
Har jag handlat rätt? Ska jag verkligen inte fatta den utsträcka handen?
Varför kan jag inte förlåta?

Eller som Anna L säger, jag ska kratta lite varsammare så att jag inte skadar blommorna!