Far och son hade talat om den ev. begravningen när fadern blev sjuk men av detta blev intet. Modern kremerade sin man och spred hans aska någonstans. Ljög och sa att det fanns papper på faderns vilja till detta. Lögn som förr, hon hade i hela sitt ljugit om allehanda saker.
Det finns en sådan sorg i Leifs ord mot slutet i denna bok så det gör ont i mig.
Jag beskrev i den tidigare bloggen hur jag kände igen så förtvivlat mycket från den här boken. Vi har ju tamme sjutton till och med samma mardrömmar på nätterna.
Men värst är ändå att läsa om Leifs mamma och kunna konstatera likheterna med min mamma .
Sättet att dra sig undan i sjukdom. Min mor reste en enda gång ner och hälsade på min nya familj med tre barn i Malmö. Varför inte fler, jo, hon var rädd för att dö i hjärtslag. Hon påstod nämligen i alla år att hon led av dåligt hjärta.
Lögn! Min bror har kollat hennes journal och hennes hjärta var det inget fel på. Hon blev ju 96 år, felet satt i huvudet.
Leif försöker komma fram till en förklaring varför hans mor var som hon var och anser att hennes missnöje med livet gjorde henne till den hon blev.
Skulle tro att detsamma gäller min mamma plus en komplicerad barndom med mycket rädsla.
Leif har ingen grav att gå till när det gäller fadern och det behöver man ju inte vara någon professor för att förstå att han skulle ha behövt haft detta.
När det gäller mig själv så har jag aldrig någonsin besökt mina föräldrars gravställe. Finns inte det minsta behov hos mig till detta.
Jag tvingades att gå min egen väg, en lång krånglig och svår väg både för mig och mina närmaste.
Riktigt bra kommer det nog aldrig att bli för oss som har haft en eller två föräldrar som inte har klarat av att ge sina barn kärlek. Leif talar om det svarta hålet osv inom sig.
Det är en blandning av rädsla och osäkerhet som aldrig går över. Men man blir ofta förbaskat bra på att spela sin roll med eller utan alkohol i kroppen. In på scenen och fullgör din roll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar