Hannes Råstam får ordet!

Jag vill hedra journalisten Hannes Råstam vars avslöjande journalistik var häpnadsväckande i vårt samhälle många gånger. Tomas Quick blev åter frikänd idag från ett mord  han var fälld för utan minsta bevis, tyvärr får inte Hannes uppleva dessa segrar med sin för tidiga död. Men här är ett inlägg av Hannes Råstam:

Reportrar utan gränser

Hannes Råstam om den grävande journalistikens kris.

Journalisten Dick Sundevalls reportage »Den korrumperade journalisten« om kollegan Trond Sefastsson har allvarligt skadat allmänhetens förtroende för den undersökande journalistiken. Både på grund av vad som avslöjats om Sefastsson, och hur avslöjandet har gått till.

Den avslöjade Sefastsson och avslöjaren Sundevall har båda arbetat som lärare i medieetik vid Stockholms journalisthögskola. I detta drama visar det sig att båda etiklärarna brutit mot flertalet etiska och journalistiska regler på ett sätt som ger goda argument till de krafter som vill inskränka press- och yttrandefriheten.

Många – även jag – är bestörta över att det var just den högt respekterade grävaren Trond Sefastsson som avslöjades. Men kanske var det just detta som krävdes för att en gång för alla avliva myten om att framstående undersökande journalister drivs av högre och ädlare motiv än andra människor. Denna självbild odlas inte minst inom den egna kåren. Mindre ädla, men trovärdigare drivkrafter kan vara att arbetet som undersökande reporter är mycket intressant och dessutom kan leda till ära, berömmelse och hög lön. Det skulle vara befriande om vi fortsättningsvis kunde slippa det falskt klingande talet om kårens engagemang och ädelmod, för att istället betona att det är genom flit, noggrannhet och hederlighet som god undersökande journalistik skapas.

Är denna skandal en tillfällighet? Jag tror inte det. Ofta framhålls integritet och djärvhet som avgörande egenskaper för undersökande reportrar. Sefastssonhistorien påminner oss om att djärvhet lätt kan glida över gränsen till omdömeslöshet och att integritet kan förväxlas med självöverskattning. En kvalificerad arbetsledning och utarbetade rutiner för kontroll av fakta och reportrarnas arbetsmetoder är därför nödvändiga, oavsett om det rör sig om praktikanter eller »stjärnreportrar«. Att Sefastssons dubbla roller och tveksamma metoder förblivit ouppmärksammade av hans arbetsgivare indikerar bristande ledarskap och avsaknad av rutiner för kvalitetskontroll.

Att den undersökande tevejournalistiken blivit kommersiellt intressant innebär att konkurrensen inom genren hårdnat, med tilltagande fixering vid tittarsiffror och genomslag i övriga medier som följd. De undersökande journalisterna i Sverige har blivit fler och skickligare men samtidigt finns det många exempel där historier underordnats de dramaturgiska kraven till den grad att trovärdigheten med rätta kan ifrågasättas. I det korta perspektivet straffar tyvärr publiken inte journalister och redaktioner med låg trovärdighet utan låter sig gärna underhållas. Så riskerar den viktiga undersökande journalistiken att förvandlas till den kommersiella förnedringstevens pendang, där exploateringen av white trash ersätts av respekterade medborgare som under förnedrande former avkrävs ansvar för det ena eller andra missförhållandet. Den elektroniska skampålen som modernt folknöje …

Att den offentligt tämligen okände Sefastsson upphöjdes till »TV-stjärna« inför sin avrättning i Sundevalls reportage »Den korrumperade reportern« är ett exempel på den dramaturgiska logiken. Men reportaget reser också andra, och allvarligare frågor.

Dagen efter reportaget gick Sundevall till angrepp mot Sefastsson i en debattartikel, där han förklarade vad som hände sedan han insett att ryktena om Trond Sefastsson faktiskt handlade om »rent kriminellt agerande«:

»Vi blir snabbt ett litet team som börjar arbeta med det hela«, skriver Sundevall. I detta team återfinner vi den för tjänstefel och vapenbrott dömde före detta polismannen Olle Liljegren och en heroinhandlare som avtjänar ett åttaårigt fängelsestraff, samt dennes familj. Lägg därtill en morddömd torped och hans hustru. Nu skulle de skapa journalistik! Eller skulle de?

TV4 erbjuds först att köpa materialet. Det är dock inte Sundevall som kommer till TV4 med erbjudandet, utan den före detta polisen Olle Liljegren. Han har materialet i en mapp med titeln »Operation Domedag«.

I ett bevarat sms till programdirektören Göran Ellung skriver Liljegren att han har »analyserat klart situationen och kommer presentera ett förslag på lösning, med utgångspunkt på minimal skadeeffekt«.

Göran Ellung och TV4:s vd Jan Scherman hävdar att de i en utpressningsliknande situation erbjudits att mörklägga skandalen om de betalade en miljon kronor. Dick Sundevall säger att det aldrig var tal om annat än att det skulle publiceras, men han har inte förklarat vad erbjudandet om en lösning med »minimal skadeffekt« betyder.

Fakta är att en kriminell före detta polisman i vad som upplevts som en utpressningssituation krävt att en undersökande journalist skulle avlägsnas från en teveredaktion – och lyckades med det! En allvarlig aspekt av händelsen som inte alls uppmärksammats.

Dick Sundevalls redogörelse för hur teamet kalkylerat fram priset på en miljon är intressant läsning:

»Till och börja med skulle [heroinhandlarens familj] ha tillbaka sina 406  000 kronor som Trond lurat av dem. Därtill sina räntekostnader för lånen de tagit och utgifter för resor mm. Vi tyckte också att ett mindre skadestånd kunde vara på sin plats. Rimligen skulle det röra sig om allt som allt cirka 500  000 kronor.«

Heroninhandlaren och hans familj har således fyra viktiga roller i Sundevalls reportage:
1. De är dramats offer.
2. De är medarbetare i reporterns team.
3. De är källan till anklagelsen att Trond mottagit de 400  000 kronorna för att göra ett reportage i Kalla fakta.
4. De ska få halva den miljon som begärs av TV4.
Är det någon som ser ett problem?

Sundevall hävdar att ett smygbandat samtal mellan Sefastsson och heroinhandlarens son bevisar att de 400  000 kronorna avsåg ett reportage i Kalla fakta. Redaktionen för Studio 1 i P1 har dock läst en utskrift av samtalet och konstaterar att något reportage inte diskuterades.

Kanske tycker Sundevall att hans avslöjande är så viktigt att han kan tillåta sig en och annan dragning. Jag har sett det förut. I ett tidigare reportage jämställde Sundevall den svenska rättspsykiatrin med Sovjet, obekväma personer spärrades in utan grund. Reportagets offer presenterades som snickare och eftersom han var fullt frisk borde han släppas ut. »Snickaren« medgav att han inte var någon ängel.

Sanningen var att snickaren hölls inlåst på rättspsyk för att han under en permission massakrerat sin hustrus ansikte med spetsen av ett strykjärn, hackat ut hennes ena öga, samt skurit sönder hennes underliv. Men nu var det offer snickaren skulle vara, så dessa uppgifter förteg Dick Sundevall.

I sin kamp för att driva fram resning för de dömda i Rinkebymordet tillät sig Sundevall att begå lagbrott genom att bugga de dömda och avlyssna samtal de förde mellan fyra ögon.

Allt detta i »gott syfte«, naturligtvis. Exemplen där grävare låter ändamålet helga medlen kan mångfaldigas och det handlar inte bara om Sefastsson och Sundevall.

Problemet som måste diskuteras och hanteras är att enstaka reportrar gång på gång tillåts skada trovärdigheten för all god undersökande journalistik som faktiskt görs i Sverige.

Det är ytterst en uppgift för medieföretag och redaktionsledningar att se till att lögnaktig och oetisk journalistik inte premieras utan rensas bort. Om så inte sker är den undersökande journalistiken verkligt illa ute.

Hannes Råstam, journalist på SVT