Debatt i Malmö om skolan och lärarnas villkor!

Missnöjet jäser bland Malmös lärare. Det blev ansvariga politiker varse under en panel­debatt på Österportskolan på torsdagen.

– Ja, jag tittar på dig Katrin. Det här är oacceptabelt, rasade Rosengårdsläraren Antonia Travesset.

Under en stor projektorbild med tre punkter från Skolinspektionens svidande kritik mot Malmös skolor intog representanter från samtliga politiska partier sina platser.

Framför dem satt redan 140 lärare som ville ha besked.

Vad tänker politikerna göra åt skolsituationen i Malmö? Hur ska de få fler av vilja läsa på lärarutbildningen?

Hade politikerna fått en krona varje gång de upprepade orden ”mer resurser”, hade de gått med tunga fickor därifrån. Så långt verkade nämligen alla vara överens. Och så långt satt publiken tyst.

Men sedan hände något. I samma stund som skolkommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) dök upp – en timme försenad (”på grund av en miss i planeringen”) – började flera personer i publiken kräva att få ordet.

Kanske var det för att hon i sin analys av det minskade söktrycket till lärarutbildningen inte sa ett ord om låga löner. Kanske var det för att hon istället började prata om att skoldebatten varit så ensidigt negativ och om att unga människor, som bara hör om usel arbetsmiljö, låga löner och dåliga elever och lärare, väljer andra utbildningar:

– Det finns så mycket bra som görs som förtjänar att lyftas upp.

Komvuxläraren, Jens Croneman, verkade redan ha fått nog:

– Jag har två elever. Den ene har jobbat som tågkonduktör, den andra som bud på Skånemejerier. Båda fick en högre ingångslön än jag har nu efter fem års studier och tolv års erfarenhet. Hur ska jag kunna få dem motiverade att utbilda sig till lärare i framtiden?

Men skolkommunalrådet vek inte ner sig i lönefrågan.

– Det är lite populistiskt att, som många riksdagspartier, säga att man ska höja lönerna för alla lärare. De sänker ju samtidigt statsbidragen till kommunerna, pengar som används i skolan.

Antonia Travesset är lärare på Örta­gårdsskolan:

– Konserthuset och nya Dockan. Hur kan ni göra sådana prioriteringar när skolorna mår som de mår? Det börjar bli akut. Jag har jobbat i tretton år och har 24 000 i månaden. Min syster är läkare och tjänar 78 000. Ja, jag tittar på dig Katrin. Det här är ­oacceptabelt.

Applåderna rungade.

Katrin Stjernfeldt Jammehs svar – att Malmö måste bli attraktivt för att folk ska vilja flytta hit och betala skatt som sedan kan användas för att höja lärarlönerna – gav henne ingen ro.

Travesset begärde ordet igen.

– Det är föräldrarna till våra barn som skjuts ner på gatorna. Vi har elever som hittar vapen och knark i buskarna. Elever som har en romantiserad bild av gängen och våldet. För de vet att de inte har någon framtid. Ni satsar på att göra Malmö fysiskt attraktivt. Men gör vi inget åt detta får vi inte heller ett Malmö som är attraktivt.

– Där är vi överens, svarade Stjernfeldt Jammeh. Det är en katastrof när samhället drar isär, när människor inte vågar drömma.

Efteråt utvecklade Antonia Travesset sitt resonemang ytterligare:

– Vi har en specialpedagog på vår skola, som jobbar deltid. Det är hon som ensam ska hjälpa 80 procent av skolans elever, det är nämligen så många som är i behov av särskilt stöd. Det är inte rimligt att vi ska kunna ge dem förutsättningar att klara det skollagen kräver.

– Jag tror inte att politikerna inser hur det är.

Publicerat i SDS  av Jen Mikkelsen