Borgarbrackor?

Ikväll kollade jag på en dokumentär om författaren Jan Guillou och hans hustru Ann-Marie Skarp. Ett intressant program ur många synvinklar. Där fick man verkligen se att bakom den framgångsrika mannen står det alltid en kvinna.
Den gode JG får sig en nyttig match av hustrun i allt från skrivandet till vardagens diskussioner. Hustrun går inte med på hans vilda svingar mot olika saker tex när han vill såga Bonniers helt och hållet som en dålig kulturbärare.
Rent perverst fann jag deras boende på landet med döda djur på väggar och golv. En ny sändning kom under programmets tillblivelse , en liten skåpbil med allt från uppstoppade lejon till apor som JG skjutit. Allt sattes upp inne i det stora arbetsrummet. Jag kände starkt obehag inför denna syn måste jag erkänna.
Jag var ju partikamrat med JG i många år i det Maoistiska SKP och vi stötte på varandra då och då men det var ingen kille man kände att man blev vän med. Han höll avståndet till oss "knegare"!
När jag i denna film ser hur de lever och umgås känner jag återigen någon sorts obehag.
Många av dessa Maoister har gått samma väg, blivit framgångsrika inom diverse områden. Man stöter på dem idag som professorer , läkare, förläggare, tidningsmän, författare, radio och tv-journalister osv. Många kom från den direkta överklassen och gjorde antagligen något slags uppror mot föräldrar och överklassmiljö.
Idag är de återbördade dit de kom ifrån och kan idag leva det liv de såg sina föräldrar gjorde på sin tid ! Vissa av dem som tex. JG upprätthåller en fasad att han skulle vara radikal fortfarande. Varför kan man undra?
Jag kan höra hur han säger rakt ut från sjuttiotalet till mig: "såna jävla borgarbrackor" om de personer som syns filmen igenom ikväll! Det är bara att hålla med!