V 11. ANTI-SEMITISMENS SYNDABOCKAR
Alla modeintresserade kanske kände sig som en del av en litet finare och mer moralisk gemenskap när klädskaparen John Galliano fick sparken från modehuset Dior för sina judehatande uttalanden.
I berusat tillstånd – ja, han var sådär berusad som bara en undernärd och hårddrogande modedesigner med konstig mustasch kan bli – så hade han skrikit till några judar att Hitler var en stor man och att han önskade att deras förfäder utplånats under Förintelsen.
Men nazisvärmeri och anti-semitism har varit nästan en självklarhet i franska modehus.
Christian Dior som 1946 startade det modehus som kom att bära hans namn arbetade under kriget åt Lucien Lelong med att dressa ockupanternas fruar och sy svidar till de franska medlöparna – precis som Jean Lanvin och Nina Ricci – för att inte tala om Coco Chanel – som klädde på naziofficerarna men klädde av sig själv för att behaga dem.
Så Galliano ingår i en lång tradition av fjäsk för nazismen och kollaboration – och där har huset Dior tyvärr utmärkt sig, se bara på hans syskondotter Francoise Dior.
Hon var gift med den brittiske nazistledare Colin Jordan (under vigselceremonin blandade de blod över ett exemplar av Mein Kampf och Francoise berättade för pressen att ”Allt jag vill ha är små nazistbarn”.
Hon kommer senare att avtjäna ett fängelsestraff i Storbritannien för att ha planerat att spränga synagogor i luften.
Släkten Dior är dock inte helt rutten – Christians syster Catherine kämpade med motståndsrörelsen och arresterades av Gestapo och förpassades till koncentrationslägret Ravensbrück.
Är det ett udda exempel jag tar upp?
Nej, jag tror inte det.
Genom att vi låter arbetsgivare och närmaste omgivning ta avstånd från och avskeda sådana som Galliano eller för den delen en tokskalle som Mel Gibson – genom att vi låter det hela bli en fråga om personligt övertramp – om ett slags vansinne så bidrar vi till att dölja de strukturer som skapar och reproducerar judehat.
Galliano är ett uttryck för en kultur, en strömning och det är den som ska angripas.
Vem tror på fullt allvar att de Galliano-utbrott vi ser på Youtube är unika. Så där har han givetvis låtit i åratal när han nålat upp sina kreationer på trådsmala modeller innan de stolpar ut på catwalken.
Samma sak med Mel Gibson – hans judehatartirader var acceptabla så länge de inte nådde utanför ångbastun där han höll hov.
Alltsedan koncentrationslägrens portar öppnades så har det pågått en process där Förintelsen ska förringas – följden av ett litet antal personers galenskap.
Så sent som 1949 visade offentliga opinionsmätningar att 60 procent av befolkningen i Västtyskland tyckte att nazismen var en god idé med antisemitism och allt – dock hade den förvanskats.
Hur kan man ju fråga sig? Antagligen menade de där 60 procenten att felet med nazismen var att den förlorade vid Stalingrad.
Och i dagarna har jag läst klart Alan Ridings ”And the show went on” – berättelsen om hur inte bara de franska modeskaparna utan hela det franska etablissemanget böjde sig för de nazistiska ockupanterna.
Det var inte bara sådana som Drieu La Rochelle, Brasillach och Maurras som genom sina fascistiska sympatier kom att välkomna Hitlers horder. Cocteau och Chevalier umgicks mer än gärna med nazisterna och lät sig undfägnas, i Cocteaus fall – liksom när det gäller Roger Peyrefitte så verkade han litet betagen i de där blonda pojkarna iförda uniform och läderstövlar.
Sartre och andra vänsterintellektuella fick dricka kaffe i fred på vänstra stranden så längde de inte involverade sig i motståndet, och en av Sartres pjäser passerade utan problem censuren. Det var först när ockupationen var över som Sartre blev motståndsman – men då blev han det så mycket mer mångordigt och principfast.
De som vågade bjuda motstånd och leda kampen var sådana försynta byråkrater som Jean Moulin eller museitjänstemän som Boris Vildé och så alla dessa kommunistiska byskollärare på landsbygden.
Hermann Göring brukade säga att han osäkrade sin revolver så fort han hörde ordet ”kultur”. Verkar ha varit en ganska överdriven – för att inte säga onödig – reaktion.
Boris Benulic
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar