Började sent på kvällen ofta vid 21-22 tiden och slutade på förmiddagen. Vid helgerna slutade jag vid ca 09.00 tiden.
Jag hade sedan åratal tillbaka svårt att sova överhuvudtaget men inte blir det bättre av nattjobb. Började sakta glida in i en depparvärld både inom mig själv liksom klientelet på mitt jobb befann sig med sina drog och alkoholproblem.
Vi var ett par på jobbet också som drack för mycket när vi var lediga men tabu finns omkring sådant när man jobbar på ett härbärge eller missbrukarhem.
Skilsmässan för mig från en kär hustru låg nära i tiden också och det gjorde inte mitt sinnestillstånd bättre. Började få våldsamt ont i magen och blev tröttare och tröttare. Kunde somna på jobbet i vilken ställning som helst tillslut. Någon snackade med chefen om detta och jag fick frågan om det var sant att jag sov på jobbet.
Jo, jag kan inte hjälpa det , jag känner mig sjuk och ska gå till doktorn sa jag! Då upptäcktes två blödande magsår samt att jag hade sjutton ärr i magsäcken efter gamla magsår.
Nerverna vibrerade i mig och det gick inte att efter tre år fortsätta att jobba på natten och det allt hemskare härbärget.
Var tidvis ensam med trettio missbrukare och det var mycket stök och hot. Ibland stor skadegörelse och en väldigt otrygg stämning.
Efter ett års sjukskrivning så fick jag förtidspension vid fyllda sextio, ingen försökte att hindra detta. Eller som en läkare sa till mig: "Du bör ta pension nu om du ska kunna få ett någorlunda drägligt liv som gammal"!
Själv vill jag trots min ålder ha omskolning till IT. Jag var ju redan då så intresserad av datorer och internet men det blev tyvärr kalla handen. Inte en chans till något annat, de var nog mest glada över att få bort mig ur arbetslivet.
Det som jag kan tänka på så här efteråt var hur mina arbetskamrater reagerade. Konflikten med chefen bidrog nog också till att INGEN brydde sig hur jag mådde. När jag var borta därifrån så dog all kontakt med samtliga även dem som jag umgicks med privat!
Antingen tyckte de illa om mig eller så vek de sig inför en despotisk chef, var de rädda? Jag har aldrig fått en minsta chans att tala med någon av dem om det här.
Från trevligt privatumgänge till en öken! Då kom också skilsmässan och då tog jag till alkoholen så till den milda grad så jag höll nog på att sakta dö!
Sakta växte det fram ett beslut om att dels bli nykter och dels flytta från staden där jag uppfattade som att alla "vänner" hade vänt mig ryggen.
Ett beslut som jag aldrig ångrat, flytten till Hökarängen Söder om Söder är det bästa beslut jag någonsin fattade.
Här har jag så mycket av livet som jag saknade i Malmö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar