Skilsmässa ett och två!

 Skilsmässa nr 1!
Ett av mina barn ligger i skilsmässa just nu och bor i egen lägenhet och det är ju en lycka mitt i alltsammans.
Många män hamnar utan bostad i början och jag själv har en sådan erfarenhet med mig i mitt bagage.

Det är då faran med för mycket drickande finns. Hur många är det inte som då börjar en spiral nedåt tills de hamnar i träsket som alkoholister.
Några bra skilsmässor finns sällan, visst kan man gå åt vardera håll som ett slags vänner men ofta finns det bittra ledsna tankar också. 

Den som blir ensam kvar därför att partnern har träffat någon annan är den som råkar illa ut. Det känns i hela kroppen och själen och man måste verkligen stålsätta sig så att man inte faller ihop.

Vi män låter våra känslor stanna inom oss och då får vi ont i magen  istället. För mig har det gått 7 år sedan vi gick åt vardera håll men ibland när jag sitter här ensam så kan vemodet komma över mig.

Det kan räcka med att radion spelar en låt som VI lyssnade på tillsamanns för att minnen ska blossa upp.
Eller att ett foto dyker upp på skärmen, många tar bort  alla bilder men det vill inte jag göra. Man måste kunna leva med den verklighet som ändå finns och dit hör skatten med fina bilder ur det liv man har haft.


Klockan går aldrig att vrida tillbaka och det märker man när man träffar sin gamla fru , det finns inte så mycket kvar annat än minnen. Allt har förändrats!  

Skilsmässa två!

Kände att det fanns mer att skriva om detta samhällsfenomen. När jag växte upp på 40-50 talet så var skilsmässa nästan något okänt. Jag minns faktiskt inte  att någon av mina skolkamraters föräldrar var skilda. 

Enda gången jag hörde detta ord var när farsan och morsan bråkade någongång och farsan sprang på dörren och skrek att han ville skiljas. Innan han stängde dörren så sa han också med hög röst att han minsann skulle åka till Stockholm och supa ihjäl sig!


Efter ett par timmar så kom han hem igen sen teg han i en vecka. Sa inte ett enda ord! Det var obehagligt och gav kalla kårar på mig.
Nej då,de fortsatte att vara gifta till dödagar, de blev över nittio år bägge. Lyckliga, nej inte speciellt men de hade varit detta de första tio åren. Det är synd att det ofta blir så här i äktenskapen.

Idag skiljer sig majoriteten efter rätt så få år och barn idag blir väl helt förvirrade över alla pappor och mammor.

Ger man upp för lätt? Tar man inte hjälp av rådgivningen?
Jag var gift 12 år första gången och 26 i andra omgången så det höll ju rätt så länge ändå!