Jag var hemma-pappa på 80-talet!
Det här med att vilja vara hemma med sina barn är en het potatis i valrörelsen. Varför är det fortfarande så? Jag är idag farfar och morfar men på 80-talet var jag hemmapappa i flera år.
"Hemmafru". Vissa säger detta ord nästan som ett skällsord över något förlegat. Hemmafruar är något som fanns på 1900-talet. Ofta framställs de som någon sorts parasiter men man talar aldrig om allt de gjorde i hemmet för sin familj. Ingen hade på den tiden råd att köpa kläder till barnen stup i kvarten. Jag minns min mors lagande av sockor och byxor. Alla kläder upp till en viss ålder sydde hon själv. Aldrig att hon köpte sylt eller saft i en affär. Nej, det skulle plockas och saftas och syltas så det räckte över vintern. Min far kom hem på lunchen och åt så att de kunde leva billigt.
När jag bodde i Skåne med mina tre barn så hade jag nästan bara kvinnor som arbetskamrater på sjukhuset. När jag sa att mina barn var på dagis och fritids så tittade många på mig och sa att de inte ville ha sina barn på sådana inrättningar. Men hur gör du med dina barn då? Jo, de förklarade för mig att de pusslade med släkten, ofta mormor eller farmor, samt jobbade exempelvis bara eftermiddagar då deras karl kunde ta över.
I de undersökningar som då gjordes i Malmö på 80-talet så visade det sig att huvuddelen av barnen på dagis kom från medel- och överklassen. Arbetarnas barn var i stor minoritet. När de stora indragningarna kom på 80-talet i Malmö så försämrades daghemmet där min yngsta flicka var så att hon började må psykiskt riktigt dåligt. Att se en femåring bli så ledsen och ha ångest över att lämnas går ej att uthärda som förälder. Helt sonika så valde jag att säga upp mig från mitt arbete och tog hem henne och de äldre barnen från all så kallad omsorg. Min dåvarande hustru arbetade på SJ på heltid och var på resande fot hela tiden så det blev självklart att jag skulle vara hemma.
Sedan har vi det här med pension. Många hemmaföräldrar oroar sig över eventuell skilsmässa. Faktum är att idag så måste man tänka så. Pensionen bygger numera på hela ens livsinkomst och ett bortfall med många år gör stor skillnad i framtiden. Mina många år inom sjukvården på deltid plus dessa år hemma med barnen satte ner min pension ordentligt. Däremot kommer min före detta hustru bli den store "vinnaren" den dag hon går i pension. Förlorare blir alla som väljer att vara hemma med sina barn.
Inte lever vi precis i valfrihetens samhälle. Barn vilka börjar må dåligt på dagis kanske tvingas av ekonomiska (politiska) skäl att vara kvar. Sedan blir de "stökiga" som tonåringar och ställer till med all möjlig jävulskap med stora kostnader för både sig själv och samhället. Varför är det inte värt någonting i samhällets ögon att sköta om sina barn hemma? Varför får man pengar för att sköta om andras barn men inte sina egna?
****
Bo Högrelius är 68 år och bor i Hökarängen, en stadsdel i Stockholms söderort. Han är idag pensionär och har fem vuxna barn och sex barnbarn. Bo kommer ihåg hur ovanligt det var med hemmapappor under 80-talet men hans barn minns det som de bästa åren i deras liv. Han är intresserad av fri programvara och håller sedan många år tillbaka datakurser för pensionärer. Hans just nu äldsta elev är 93 år!
http://www.babyvarlden.se/
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/hemmapappan-som-inte-tvekar_5295029.svd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar