Förre premiärministern Tony Blair har utkommit med sina memoarer, denne Blair har fått bära hundhuvudet i den brittiska vänsterns historieskrivning. Orätt eller ej tar jag inte ställning till.
Däremot kan ingen ta ifrån honom en rad av politiska framgångar där hans omsorg om skolorna i England var en stor framgång.
Blair insåg tidigt att om arbetarrörelsen skulle ha möjlighet att åstadkomma något i Brittisk politik så gällde det att lägga bort den nostalgiska reaktionära politiken som främst fackföreningarna stod för.
Vem minns inte hur de kämpade för att kollämparen skulle få jobba kvar när man gick över från ånglok till ellok!
SAP i Sverige borde nog ta sig en titt i hans bok och jag ger ett citat här som nog är rätt så aktuellt just nu efter den stora valförlusten:
Blair skriver: ”Alla progressiva rörelser måste vara på sin vakt mot sin egen framgång. Framstegen som de åstadkommer förändrar samhället i vilket de verkar, och de måste i sin tur återuppfinna sig själva för att hålla jämna steg, annars blir de tomma ekon av en röst som en gång var hög och stark, och som fortfarande genljuder, men med ringa verkan. I takt med att deras betydelse minskar, blir deras allt färre anhängare allt gällare, alltmer angelägna att skydda sitt eget krympande utrymme än att förstå att tidens röst har förändrats och att de måste lyssna innan de talar.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar