Efter snart nio år av internationell intervention står det klart att talibanerna inte kan besegras militärt. Någon typ av förhandlingslösning ter sig nödvändig. I den svåra balansgång som förestår bör Sverige aktivt verka för att respekten för de mänskliga rättigheterna kvarstår som en hörnsten i det afghanska nationsbygget.
Kriget i Afghanistan blir allt mer kontroversiellt, både bland afghanerna själva och i de länder som bidrar med trupp. Den fråga som allt fler ställer sig är hur det ska kunna avslutas på ett någorlunda hedervärt sätt. Förhandlingar med talibanerna ses som nyckeln till den nationella försoning, som skulle möjliggöra ett uttåg av utländska trupper. Det finns risk att denna väg leder till massiva brott mot de mänskliga rättigheterna och en ytterligare försämring för de afghanska kvinnor, som redan idag tillhör världens allra mest utsatta grupper.
Idag hålls en internationell konferens om Afghanistan, för första gången på plats i Kabul. Utrikesminister Carl Bildt representerar Sverige där. Konferensen följer på London-konferensen den 28 januari i år, då en plan för att inleda förhandlingar med talibanerna erhöll internationell uppbackning, såväl politiskt som finansiellt. Någon röst som representerade Afghanistans kvinnor hördes inte i London. Risken är överhängande att detsamma kommer att gälla i Kabul.
I detta läge är det på sin plats att påminna om vad talibanerna står för vad gäller religös intolerans, kvinnoförtryck och terrormetoder. Här ett axplock av nyheter från Afghanistan under de senaste månaderna:
• I början av juni avrättades en 7-årig pojke i provinsen Helmand. Han hade dömts till döden för att ha spionerat för den afghanska regeringen;
• Dagen därpå attackerade en självmordsbombare en bröllopsfest i Kandahar, varvid minst 40 människor dödades och 77 sårades;
• På flera ställen i landet måste skolflickor och deras lärare föras till sjukhus med förgiftningssymptom, däribland ett 80-tal i Kunduz, ca 40 i Ghazni och över 20 i Sar-e-Pul;
• I Uruzgan hittades den 25 juni de halshuggna liken efter 11 män från den shi´itiska minoriteten, med huvudena placerade invid kropparna.
Under talibanernas skräckvälde på 1990-talet drabbades kvinnorna hårdast. De fråntogs rätten att yrkesarbeta och tilläts inte lämna hemmet utan manlig eskort. Flickor fick inte gå i skola. Samma mönster upprepas nu i talibankontrollerade delar av Afghanistan. I andra delar är det bl a krigsherrarna som står för kvinnoförtrycket, vilket ger delvis andra förtecken med en annan typ av begränsningar. Som helhet fortsätter de afghanska kvinnornas situation att vara synnerligen utsatt, med världens kanske högsta mödradödlighet, tvångsäktenskap i tidig ålder, extremt låg läskunnighet och mycket begränsad representation i beslutande positioner.
Under de senaste nio åren av utländsk intervention i Afghanistan har mycket förvisso gjorts fel men betydande framsteg har samtidigt uppnåtts, inte minst vad gäller kvinnors och barns situation. Det klaraste exemplet gäller möjligheterna till skolgång. Under talibantiden gick endast ca 600 000 barn i skola – idag är siffran uppe i över sex mijoner, varav över en tredjedel flickor.
Hur dessa framsteg ska värnas och fördjupas med talibaner i centrala maktpositioner är en fråga som det internationella samfundet måste ta på djupaste allvar, under konferensen i Kabul och framöver. Den afghanska befolkningen har svikits många gånger om, både av sina egna styresmän och av omvärlden. Det uttåg som de truppbidragande länderna nu eftersträvar får inte bli ett hastverk, på kvinnors och barns bekostnad.
Sverige och Carl Bildt bör gå i spetsen för att se till att så inte sker.
ANN WILKENS
styrelseordförande Svenska Afghanistankommittén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar