För andra gången i mitt liv har jag sett den gripande filmen med Clint Eastwood och Meryl Streep. Första gången var strax efter att den kom ut 1995. Då tyckte jag den var väldigt bra men denna gången så reagerade jag mycket annorlunda. Det knep i mitt hjärta och gjorde ont i själen så fruktansvärt. Aldrig trodde jag att jag skulle gråta så mycket så som jag har gjort genom senare delen av filmen.
Jag kände hennes vånda inför valet som hon egentligen inte kunde göra. Hans besvikelse när han äntligen efter ett långt liv hade funnit det han hade sökt så länge.
Själv har jag tyvärr i mitt liv haft ett par stora sorger vilka påminde sig nu.
Livet är inte alltid lätt,svek händer och avsked måste tas ibland hur ont det än gör.
När man märker att ens partner inte älskar en längre men har svårt för att bryta upp då måste man kunna ta det steget själv som en befrielse för bägge.Hur ont det än gör!
I filmen så blev de våldsamt förälskade i varandra men han hade inget som band honom vilket hon hade. Hon sa till honom i ett försök att få honom att förstå att om hon rymde med honom så skulle hennes familj där på landsbygden krossas.
Hon kunde inte ställa sin lycka främst utan kände sig tvungen att stanna kvar för familjens bästa.
Är det ett moraliskt bra val eller ej? Om jag ställer frågan till mig själv så har jag ej något svar att ge.
Jag har en gång i mitt liv stått i samma valsituation och jag kunde inte följa kärleken utan fick välja bort den. Mycket smärtsamt och man glömmer aldrig!
Livet är inte så lätt på "gamla" dar heller, ibland känns livet tomt och smärtsamt.
Att se en sån här film ruskar om ens innersta känslor och viss hopplöshet infaller i det inre. Nu vet jag att när man är trött och har gråtit så här dags då blir man svartsynt! Jag ska sätta på fin klassisk musik och slappna av innan jag lägger mig så blir det bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar