Livet är skört!

Min döda mamma spökar hos mig sedan en vecka tillbaka i mina drömmar. Inga trevliga drömmar alls,hon är avvisande och butter. Trista drömmar men jag kan inte göra något åt dem.
Varje dag så ser jag dödsannonser med människor vilka jag visste vilka de var.
Tanken på döden finns väl med i de flestas liv åtminstone när man har blivit lite äldre.
Idag när jag läser en artikel om hur järnvägen ska byggas ut med höghastighetsspår så säger de att den kanske kan vara klar till 2030.
Då får jag också en kuslig känsla av att det ligger så långt in i framtiden så det kanske jag inte får uppleva.
Skillnaden mot när jag var tio år och drömde om år 2000 är så uppenbar. Livskalkylen sätter in obönhörligen!

Jag tänker på min gamla morbror som fyller 97 nästa gång, han måste ta dag för dag. I den åldern så kan det ju inte finnas något hopp om någon framtid. Lär man sig leva så ?

Ofta när jag är ute och åker tåg eller bil så tänker jag som så att även om jag dör så rullar trafiken på som vanligt.Så är det ju med allting, allt bara fortsätter som om inget hade hänt.
Numera fortsätter de döda att sjunga och spela för oss. . Vissa lever kvar i minnet fortfarande därför att de hade något utöver det vanliga.

Hur många ligger för döden när det här skrivs? Vad tänker de på de sista klara minuterna?
Livet som har gått med familj och barn kanske? Rädsla? Lycka?

Vi får alla uppleva detta!