Det var en gång.....

Stöcke är ett litet samhälle utanför Umeå. Där bodde min svärfar Bror Sandström, en rejäl karl!

Jag kan sakna våra resor dit upp och träffarna med honom. Det fanns alltid något att ventilera och han var aldrig omöjlig att ha att göra med. Många var de bilfärder vi åkte med honom, att köra 20-30 mil var ingenting för honom. Han kände folk överallt och det var bara att stanna och gå in till dem. Kaffet kom på liksom något att äta.
Han lever kvar i min själ och så kommer det att vara tills min sista suck.
Det är många som har trillat av pinnen de senaste åren och jag kommer då att tänka på min morbror som nu är 96. Alla hans gamla bekanta är nu borta. Det känns tomt och ensamt brukar han säga till mig och jag förstår honom.
Många av mina kamrater är också borta liksom de flesta av mina arbetskamrater från stålverket.
Det är helt klart att folk som har jobbat inom vissa tunga yrken inte blir lastgamla precis.
Att staten har samma pensionsålder för alla är djupt orättvist.
Vissa tunga yrken skulle ha lägre pensionsålder, vem sjutton kan anse att det råder rättvisa på det här området?

Min svärfar fick ett tungt slut på sitt liv tyvärr. Han hade den sk "skelleftesjukan" i ärflig form och den slår så hårt mot de som drabbas.
Ödets ironi har fört med sig att jag också har drabbats av en närbesläktad varient. Min är inte ärftlig utan förvärvad och har delvis med ålder att göra.
Nå, det är inget jag hänger läpp för utan jag tar dagen som den kommer.

Livet går trots allt vidare!!!