Panikångestattack?

Idag när jag åkte t-bana så satte det sig en ung kvinna mitt emot mig. Hon satte lurar i sina öron men såg trött och spänd ut tyckte jag. Nå , tänkte inte mer på det men mina ögon kom till hennes ansikte då o då. Såg då att hon inte mådde bra, hon hade tagit av sig lurarna och suckade och verkade ha svårt att andas.
Jag frågade då om hon inte mådde bra och fick ett tyst svar att hon mådde dåligt. Började klaga över att hon inte kunde andas. Då ställde jag naturligtvis frågan om hon hade astma. Nej, sa hon , vet inte vad det är. Panik i rösten och så visade hon att hon frös om händerna och det stack i fingertopparna.
Tog då och höll hennes händer och försökte värma dem. Talade sakta och lugnt och berättade för henne att det inte var bra att hyperventilera utan att hon måste försöka ta lugna djupa andetag.
Den unga damen skulle upp till Farsta så jag sa till henne att jag kunde följa med tåget upp dit och hjälpa henne till en läkare. Nu stod två kamrater till henne och väntade där.
Där kommer vi , jag håller henne under armen och hon har svårt attgå. Undrar vad de tänkte när de såg oss?
När man är med om något sådant här så undrar man vad som hände sedan?
Tyckte så synd om henne så när jag stod på perrongen för att åka tillbaka några stationer så fick jag en klump i halsen. Kände att jag hade kunnat gråta!
Att unga flickor lider av panikångest är något jag läser då o då i tidningen men när man får en medmänniska framför sig då ser man vilket kollosalt lidande det är för dem.
Hoppas ändå att jag var till någon hjälp för henne!