Liemannen

Idag fick vi veta att John Harrysson hade gått hädan, alltså kolat av. Träfracken sa man förr i tiden och det låter lite hårt!
Gått bort säger en del men jag ställer mig alltid frågan vart han eller hon gick!
Ett mycket svävande uttryck men det är väl meningen. Sant förstås att ingen vet riktigt säkert vart personen gick.
I skilda åldrar ser man på döden med olika ögon. Ofta när man är ung så tänker man inte på döden. Den ligger rent teoretiskt rätt långt bort i livet om allt flyter på som det ska.

Däremot märker jag på mig själv , jag fyller 67 nästa gång , att jag räknar på åren. Mmmm John Harrysson var 82 år och då har jag 15 år kvar. Men sen dör någon annan jag känner igen och det står i dödsannonsen (ja de läser man ju varje dag) att han bara var 72.

OJ tänker jag då, bara 72 då är det ju bara 5 år kvar och det var ju inte mycket. Hur ska jag kunna hinna med allt jag har kvar att göra?

Sen kommer jag att tänka på mina bästa vänner genom åren. Pär Flodqvist blev bara 13! Rolf Sjödin 26 och Aare Aaw blev inte 50 ens! Åke Andersson dog på jobbet bara 48 år gammal osv.

Alla mina bästa vänner har jag överlevt. Tjaaa då får jag nog vara nöjd ändå eller hur?

Visst kan det kännas vemodigt men just när jag skriver det här så ringer morbror Holger (snart 96) och frågar mig om jag kan ställa upp och följa med honom till ögonkliniken. Han ska nämligen op. sitt ena öga mot starr . Han vill ju för katten kunna se bra för han läser så mycket.

Tänk , känner jag då , kanske jag kan bli lika gammal som Holger. Låt mig räkna , jo men det är ju hela 28 år!!!!
Minsann , min mamma blev ju 96 och fars faster Ida blev 103. Min pappa blev bara 92!

Låt inte hoppet fara iväg, jag kanske ändå hinner med ett antal Kentspelningar till !