Ikväll visade svt2 ett mycket gripande program om hur 70.000 barn fördes över från Finland till Sverige under andra världskriget. Finland bombades av Sovjet utan krigsförklaring , männen i Finland mobiliserades raskt och den finska staten gjorde upp med myndigheterna i vårt land om att få föra över barnen till det trygga Sverige.Många kvinnor blev alltså ensamma med barnen och blev tvungna att arbeta och hjälpa till med hemmaförsvaret.
Barnen togs över till Sverige med båt eller flyg och då skedde det första felet. Mot allt vett så skildes ofta syskon åt liksom man till och med tog deras leksaker från dem. Syskon söker sig alltid till varandra i nödens stund och det borde även människorna på fyrtiotalet ha vetat.
Det var ett svårt beslut av föräldrarna i Finland men ofta så såg de ingen annan utväg och myndigheterna nästan propsade på att skicka iväg dem.
När barnen hade varit åtskilliga år i Sverige så skulle de skickas tillbaka och då får jag veta en sak som jag i hela mitt liv inte ens anat. Den finska staten beordrade att få hem samtliga barn! Jag har alltid trott att det var de enskilda föräldrarna som begärde tillbaka sina barn.
Många insåg att deras barn hade rotat sig i Sverige och skulle ha det bäst där. Nu tvingades barnen hem utan några minnen av sina biologiska föräldrar. De förstod inte språket längre utan talade bara svenska.
Det gick som det gick, många barn mådde så illa så myndigheterna uppvaktades från föräldrar på bägge sidor att de skulle få återvända till Sverige. Så blev det också för många men då var skadan redan skedd. Ett livslångt trauma över svek har suttit i själen i alla år. De tyckte inom sig att alla svek dem.
Vi fick vara med i kvällens film och hur en busslast fd krigsbarn återvände till Finland som pensionärer. En del hade aldrig satt sin fot i Finland efter dessa otrevliga resor fram och åter. Någon nämnde ordet "hat mot Finland"!
Dessbättre kunde hon konstatera att tack vare resan över nu så försvann dessa känslor.
Jag tror att det här är enda rätta vägen och de som har dessa erfarenheter borde ha gjort den här resan långt tidigare i sitt liv. De måste försöka förstå vad som hände och att föräldrarna på bägge håll bara gjorde det som de trodde var bäst för barnen.
Det stora felet står faktiskt Finlands dåvarande myndigheter för som bara såg det här som en sk befolkningsfråga!
De hade förlorat 100.000 människor i kriget så det var en kommande brist på individer som blev den förhärskande tanken .
Slutligen så talas det sällan om orsaken till denna barnförflyttning. Det är ett av de grymma kommunistiska brotten i vår världshistoria. Sovjet överföll ett land utan krigsförklaring ,det fanns ingen anledning till ett krig mot Finland.
Sovjets krafter hade behövts mot det nazistiska Tyskland. (30/11-39 bombades Helsingfors )
PS
Jag vet ej varför det har blivit så vanligt att slopa historien om Sovjets missdåd , man framhåller alltid Tysklands krigsförbrytelser och glömmer helt bort Sovjet-Unionen och deras handlingar under andra världskriget!
Stötte på den här artikeln i AB som säger en del om kommunisters brott!
25 000 grekiska barn, till stupade eller överlevande vänsteranhängare, deporterades efter inbördeskriget 1946–1949 till barnhem i Östeuropa. Barnen skildes från syskon och föräldrar och tanken var att de skulle uppfostras till sanna och hängivna kommunister. I dag lever de flesta av dessa en gång bortskickade barn, ännu utspridda över hela världen med djupa själsliga sår, skriver Wasilios Gakis, själv ett av dessa deporterade barn.
Jag förmodar att en och annan Hellas-sympatisör har hört talas om den stora svältkatastrofen (med över 100 000 döda) som drabbade Grekland efter Mussolinis och Hitlers invasion av landet. Däremot är det knappast någon som känner till begreppet ”Pedomázona”; fritt översatt barnsamlingen. Det handlar om deportationen av 25 000 grekiska barn, till stupade eller överlevande vänsteranhängare, efter inbördeskriget 1946-1949.
Till en början upprättades två stora uppsamlingsläger, ett i Albanien och ett i det forna Jugoslavien, i avvaktan på hur dessa barn skulle fördelas mellan öststatsländerna. Trots att kriget redan var i princip förlorat, fortsatte vänstern att rekrytera barnsoldater från dessa båda läger för att skicka dem till en säker slakt i de avgörande slutstriderna som utkämpades i bergstrakterna kring Gramos och Vitsi.
Efter det grymma och blodiga inbördeskriget beslutade ledningen för det dåvarande grekiska kommunistpartiet, i samråd med sina broderpartier i öststaterna, att dessa barn skulle uppfostras till sanna och hängivna kommunister. Meningen var att de en gång i framtiden skulle utgöra ryggraden i Greklands vänsterrörelse och att de, med fredliga medel eller med våld, skulle förvandla landet till ett kommunistiskt samhälle.
Speciella barnhem upprättades för detta ändamål i alla de då kommuniststyrda länderna i Europa. Det grymmaste i sammanhanget var att inget barn skulle hamna ens i samma land som någon eventuellt överlevande förälder eller ens en avlägsen släkting.
Om en familj exempelvis bestod av en mor och två söner, skickades modern till Polen, den ene brodern till Rumänien och den andre till Ungern. Syftet med att beröva dessa barn tillgång till någon närstående var att de psykologiskt skulle komma närmare sina så kallade pedagoger så att dessa lättare skulle kunna forma och fostra dem i socialistisk anda.
De finska krigsbarnen.
SvaraRaderaOnekligen gav tv-dokumentären om krigsbarnen i SvT2 upphov till en hel del tankar. Dina reflektioner var verkligen intressanta att ta del av. Särskilt som jag tror att du generellt sett kan representera genomsnittsvensken. Som, i historien ganska väl insatt, krigsbarn tillåter jag mig att komma med några tillrättlägganden.
Det var på svenskt privat initiativ som erbjudanden om hjälp lämnades till Finland i december 1939 och som raskt ledde till de första barntransporterna. Liknande erbjudande lämnades 1941. I Finland fanns både tveksamhet och kritik mot att skicka barn till Sverige, men vintern 1942 var det socialminister KA Fagerholm som bad om svensk humanitär hjälp, eftersom mer än 100 000 barn led av undernäring och sjukdomar. Folkförsörjningen hade blivit ett mycket allvarligt problem. Sverige öppnade alla tänkbara dörrar för de finska barnen de följande åren i en enorm hjälpinsats, som inte ebbade ut förrän 1949.
”Mot allt vett” skilde man syskon åt skriver du. Jag kan berätta att det ingalunda var något man ville göra utan man var helt enkelt tvungen. Det kom tiotusentals syskongrupper, men det fanns för få fosterfamiljer som ville eller kunde ta mer än ett barn. Om möjligt försökte man då placera barnen på samma ort, men när barnen skilts åt redan i en karantän pga den enas sjukdom, var det inte enkelt att effektuera viljan att hålla samman syskonen. Och även om man kom till samma ort, var det inte självskrivet att fosterföräldrarna ville ha med varandra att göra. Då kunde två kilometer vara lika långt som 200. Syskon hamnade ofta på barnhem istället. Det kan jag berätta mycket mer om.
Medtagna egna leksaker togs ibland bort från barnen för att de inte skulle känna hemläng-tan utan så fort som möjligt glömma familjen i Finland. En del gamla slitna kläder var man tvungen att ta bort i karantänen, eftersom de kunde vara fulla med löss. Trista saker skedde av nödvändighet - inte av illvilja.
Du konstaterar att det var ett svårt beslut för föräldrarna. Och det håller jag verkligen med om. Det var ett val som gjordes högst motvillig, men man litade på svenska familjers vilja och förmåga att vårda barnen, i synnerhet som man hade föreställningen att barnens bortavaro bara skulle vara i några månader. Särskilt Fortsättningskriget kom dock att pågå mycket längre och svårigheterna på hemmafronten blev värre än någon kunde föreställa sig och barnens bindning till den svenska familjen blev under tiden allt starkare.
Det var ett naturligt politiskt ställningstagande att Finland som nation ville få hem barnen. Man hade redan förlorat 90 000 män i kriget och 150 000 var sårade och 50 000 invalidiserade. Drygt tre hundra barn hade avlidit på grund av kriget. Den ökade barnadödligheten bland hemmavarande barn kostade mångdubbelt fler barns liv. Detta är min bedömning av varför finska myndigheter var så angelägna om att ta hem så många barn som möjligt..
En liten nation hade helt enkelt inte råd att bli av med fler människor i ett samhälle som skulle återuppbyggas efter tre förödande krig och betalning av ett enormt krigsskadestånd. Att detta skulle vara ”det stora felet” kan man bara påstå när man sitter någots slags egenkonstruerat facit. Man kan möjligen konstatera att det som skedde blev fel, men man kan egentligen inte påstå att de beslut man tog var fel.
De svenska fosterföräldrarna tog man trots allt ofta hänsyn till. Några repressalier mot dem som trotsade hemkallelserna har jag inte hört talas om. Polishämtning? Nej, jag tror inte det. Inte sällan kunde det uppstå en svår prestigeartad kamp om barnet mellan de biologiska och fosterföräldrarna. Adoptionsärende har nått ända till Högsta Domstolen och där finska föräldrar förlorat. Men jag medger att det skedde flera tvångsvisa hemtagningar, som ledde till katastrofer för barnen.
Jag är övertygad om att tiotusentals finska mödrar har levt ett långt liv med sorg och kanske skuldkänslor över att deras vällovliga avsikter på 1940-talet att "rädda sitt barn" kom att innebära att barnet istället förlorades och inte längre ville veta av henne. Åtskilliga barn återvände till ett land och en familj som blivit helt främmande för dem. Den vantrivsel barnen kände och visade minskade naturligtvis inte mödrarnas sorg. Många är de biologiska mödrar/föräldrar som motvilligt gett efter för fosterföräldrars intensiva och stundtals ytterst aggressiva krav på att få behålla barnet eller acceptera adoption.
Det finns mödrar som åtminstone försökte återse sitt förlorade barn genom att söka upp det i Sverige men rest hem gråtande med sorgen av att se och inte minst känna hatet från en person som inte ville veta av henne.
Det finns så oändligt många bottnar, sidor eller facetter i detta med de finska barntrans-porterna. Med detta inlägg vill jag ha visat en del av dem. Jag vill också skicka med ett budskap:
Vi kan inte ändra på historien. Vi som är krigsbarn är konsekvenser av krig. Det är vår skyldighet att fortsätta att leva i nuet och inte på verkliga eller förmenta oförrätter från gångna tider.
Tapani Rossi, Höör
My name is Chistos Mantziaris. My family would be interested in contacting Mr Wasilios Gakis, who appears in a number of Swedish language articles on the Greek "Pedomazoma" of 1947-49. My mother, Helen Mantziaris (nee Gogos) is the daughter of Theodoros Gogos (the paternal uncle of Wasilios and Christos Gakis).
SvaraRaderaWe live in Sydney, Australia:
Helen Mantziaris (h.mantziaris@optus.com.au)
Christos Mantziaris
(mantziaris@wentworthchambers.com.au).
We understand that one of the daughters of Wasilios may be visiting Sydney this year (2009) to study at the University of NSW. We would love to meet her.
Helen & Christos