Jag har fått ett barnbarn till utöver de tre jag har med min nu döda exhustru Bodil.Izabelle ska min sons lilla flicka heta,ett vackert namn vilket jag alltid har tyckt om.(Ja, är man Björn Afzeliusälskare så .....)
Nu till det svåra,jag och min nu levande xhustru talade alltid om hur fint det skulle bli när vi fick barnbarn och vi skulle få hälsa på och ta upp det lilla barnet i vår famn .Att på ett nytt sätt få dela livet med varandra och den kommande ålderdomen.
Nu blev det inte så av olika skäl utan vi gick skilda vägar för exakt fyra år sedan.Nu är fd hustrun uppe med sina nya man och hälsar på och får ta upp Izabelle men jag får inte se denna syn vilken jag så hett längtade efter en gång i tiden.Historien är som alltid grym i sin verklighet,den bara rullar på utan att vi kan göra något.
Man kan känna sig maktlös eller rycka på axlarna och inte bry sig.
Nu är jag inte en sådan människa som inte bryr mig utan jag känner smärta inom mig.Samma smärta som när min första hustru nekade mig att ha mina barn när de var små .Ljög i dem att jag inte ville eller hade annat för mig osv.
Sådant går svårligen att reparera om inte ens barn när de blir vuxna vågar och orkar att tala om detta trauma.Det är aldrig ens fel att två träta, sa man klokt förr i tiden!
Nu ska jag åka upp och hälsa på Izabelle men jag får dela upplevelsen med mig själv.
Det är i nuläget jag återigen inser att vår familj både finns och
inte finns längre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar