RÄDSLA!

Det här som du ser på bilden är ett HIV -test. De som har varit inne på provtagning med vetskap om att de kanske kan ha blivit smittade vet hur denna rädsla känns långt in i benmärgen innan man får veta svaret.När jag gjorde en slagning på ordet rädsla på Google så fick jag upp hur många sidor som helst.Rädsla är verkligen ett ämne som intresserar människorna.
Vi är så rädda för allting visar det sig,den ena hyser skräck för mörkret,den andra för döden etc.
Under medeltiden så var man rädd för det okända ute i skogarna allt från skogsrået till andra okända krafter.Kyrkan förde in djävulen i medvetandet och denne herre finns fortfarande med bland många på vår jord !

Sedan har det moderna samhället fört in det nya att vara rädd för tex att flyga eller att åka båt.Detta kan inge sådan skräck i oss människor så det blir omöjligt att fara iväg på en utlandssemester. All sådan skräck är ju bara ett påfund inom oss. Visst kan man kalkylera med att plan störtar och båtar sjunker men samtidigt så åker man bil som har så mycket fler döda.
Det hjälper inte med förnuftet då, samma sak bygger ju ofta svartsjuka på också.Ett oförnuft som ofta just leder till det trista man egentligen inte vill alltså skilsmässa.
Motparten drivs till en punkt då man inte står ut längre utan går.

Rädsla inför ålderdomen förstår jag bättre eftersom vi ser hur andra gamla har fått det med vanvård och ensamhet i kanske en sjuksäng. Nu har vi inte någon kristallkula framför oss så vi kan ju aldrig veta hur det blir just för oss själv.Men rädslan finns nog där hos rätt så många,kanske särskilt hos den grupp människor som har arbetat inom åldervården.

Att vara rädd för att bli lämnad ensam kanske gör att man blir kvar i ett halvtaskigt förhållande men frågan är om det är värt priset?

Jag såg en gång en okänd man sitta i mitt vardagsrum,snyggt klädd i kostym.Allvarlig uppsyn och vi tittade grundligt på varandra sedan försvann han. Det var alltså ett spöke som man sa förr i tiden. Jag blev inte det minsta rädd , bara lite förvånad och jag undrar fortfarande vem han var och vad han ville mig.

En gång blev jag skadad i trafiken,felet var mitt eget för jag hade druckit för mycket alkohol och cyklade rakt in i en refug och skadade mig med inre blödningar.Höll på att droppa av från livet men var inte rädd för jag hade så ont så det tog upp allt mitt medvetande.
Slockande helt och då inträdde jag i den långa gången med ljuset i änden. Började min vandring fram mot det vackra ljuset och kände sådan lycka. Brutalt vaknade jag upp till livet och plågorna och låg på intensivens sal. Kände sådan besvikelse över att återkomma till det svåra igen men rädd var jag aldrig.

Idag är jag rädd över att mitt liv inte ska bli annorlunda än vad det är nu.Skrev om ensamhet i förra bloggen och ensamhet skrämmer mig ibland. När jag blev sjuk efter julhelgen så såg jag ju också på natten hur den pinande rädslan och ensamheten tog över mitt sinne, ringde ett av mina barn för jag kände att jag måste tala med någon som förstod mig.När jag visste att hon skulle åka till mig då försvann rädslan.

Rädsla har alltid funnits med bland oss människor,det okända skrämmer oss! Ofta kan ju rädsla hjälpa oss att överleva.