Att känna sig rädd och liten! Idag 00:49
Ikväll såg jag en film som väckte starka minnen hos mig. Filmen handlade om ett gäng män som var sjömän och de skulle ut med en rätt så stor båt och fiska svärdfisk men hamnade i en orkan.Handligen bygger på en sann historia så det blev ju extra kusligt och filmen slutade sannerligen inte lyckligt.Alla drunknade i det för stunden grymma havet.
När jag gjorde militärtjänst så kom jag på egen begäran till flottan, jag ville dit och jag ville bli "flunk" ! Flunk var slang för hovmästare alltså i praktiken servitör med kockutbildning.
15 månaders tjänstgöring på olika fartyg allt från minutläggare till torpedbåtar.I ett halvår låg jag på flottans ena segelfartyg som heter Gladan och den seglar fortfarande ihop med systerfartyget Falken.
Sommaren -62 så seglade vi till olika utländska hamnar bla. Kiel i Tyskland där vi tävlade mot 33 andra länders segelfartyg. Sensommaren så var det då dags att segla över till Aberdeen i Skottland. Att det skulle behöva ta nästan 14 dagar var det ingen som anade. Vi hamnade mitt ute på Nordsjön i årets första storm som i ett par dagar övergick i orkan ,alltså vindar över 30 sek.meter. Våra segel gick sönder ,vi var tvunga att spänna upp rep inombords så att besättningen kunde hålla i sig när de skulle förflytta sig.Under fyra dygn gick det inte att laga mat alls utan de få som ville äta fick lite mackor och saft. Har varken förr eller senare sett så många kräkande människor som tillslut blev apatiska och de hade lika gärna kunnat hamna i sjön för de brydde sig inte.
Jag hade aldrig sett så stora vågor som de vi mötte, det var som att möta stora höghus på 13-14 våningar som slog emot oss.Det är då man börjar känna sig liten och obetydlig!
När man skulle gå på toan så låg den i fören på däck och det gällde att springa dit mellan vågorna som slog över fartyget. Det var många hemskla tankar som kom över mig då, att känna sig totalt utlämnad och inte kunna styra sitt eget öde känns hemskt.
Sova går ju nästan inte alls eftersom man var tvungen att hålla i sig även i sömnen!
Snacka om att vi var slut när vi kom fram till Aberdeen, att gå på land kändes konstigt.Allt rörde sig fortfarande och inte blev det bättre av att vi gick på första bästa pub i hamnen likt alla andra sjömän.
Denna resa kommer jag ju aldrig att glömma men jag märkte ikväll att jag hisnade fortfarande när jag såg dessa stora vågor i filmen. Så djupt sitter dessa otäcka upplevelser i min hjärna så att jag kände verklig rädsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar