Svenska fotbollförbundet ställde av säkerhetsskäl in förra helgens planerade hyllning av damlandslaget.
Övriga idrotts-Sverige står däremot rakryggat upp mot de mörka krafter som hotar vår demokrati.
Det skulle naturligtvis även fotbollförbundet ha gjort.
När terrorhotet höjdes från tre till fyra manade såväl politiker som polis och andra myndigheter till lugn. Vi ska inte vara rädda utan fortsätta leva som vanligt men med en lite större vaksamhet än vad vi normalt har.
Fotbollförbundet valde att inte följa anvisningarna. Det firande som skulle ske i Kungsträdgården om laget tog en VM-medalj blev trots svenskt brons inte av.
Det är beklagligt.
Främst därför att Sveriges i särklass största idrottsförbund är undfallande mot terrorister. Det är en strategi utan minsta förutsättning att bli framgångsrik.
Men beslutet är också beklagligt ur ett sportsligt perspektiv. Elin Rubensson, Zecira Musovic och de andra i laget var värda att firas av de runt 30 000 supporters som beräknades skulle ha kommit till ”Kungsan”.
3,1 kilometer därifrån avgjordes Midnattsloppet samma helg. 29 689 löpare kom till start.
Nästa Midnattslopp avgörs i Malmö 2 september och den helgen är det också dags för Finnkampen i friidrott på Stockholm Stadion.
I svensk idrott rullar alltså allt på enligt planerna trots ett höjt terrorhot.
Det är precis som det ska vara. Att ställa in evenemang av rädsla för ett terrorattentat sprider rädsla och begränsar vår frihet vilket är just syftet med hoten.
Det är en strategi utan minsta förutsättning att bli framgångsrik.
Att avblåsa ett firande är naturligtvis inte samma sak som att ställa in en sedan länge schemalagd tävling, en match eller annat som ingår i den organiserade idrotten.
Men budskapet till dem som hotar vårt land är ändå detsamma: att vi är rädda och därför beredda till eftergifter.
Säpo hade inget att invända mot den planerade hyllningen av damlandslaget. Inte heller så polismyndigheten i övrigt, myndigheten för samhällsskydd och beredskap eller våra folkvalda hade något att erinra.
Fotbollförbundet tog beslutet helt efter eget huvud och säkerhetschefen Martin Fredman motiverade det med att förbundet inte kunde garantera säkerheten.
Det kommer Fredman inte heller att kunna göra i framtida hemmalandskamper eller i något annat sammanhang.
Säkerheten kan aldrig garanteras.
Vi kommer att få leva med terrorhot och i värsta fall även med terrordåd som kräver många människoliv.
Fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt hade under sina åtta år som statsminister att hantera såväl efterspel till terrordåd som hot om nya dåd.
2010 skadade islamisten Taimour Abdulwahab två personer i ett bombdåd där han också sprängde sig själv till döds.
Även om Reinfeldt såväl då som vid andra tillfällen talade om vikten av att Sverige står upp för yttrandefriheten handlade han på ett sätt som talar ett annat språk.
Då konstnären Lars Vilks med en rondellhund som försetts med profeten Muhammeds huvud retade upp arabvärlden skyndade Reinfeldt till en moské på Södermalm för att lugna ner de upprörda känslorna.
Samtidigt brände islamister i Pakistan den svenska flaggan och en docka föreställandes Reinfeldt.
De 57 medlemsländerna i islamiska konferensen protesterade mot publiceringen av Vilks konstverk och krävde också bestraffning.
Reinfeldt bedömde den uppkomna situationen som synnerligen allvarlig. Men i stället för att kräva att arabländerna visade Sveriges demokratiska rättigheter respekt valde moderatledaren att försöka blidka de muslimska företrädarna.
Sett mot bakgrund av detta är det inte förvånande att Fredrik Reinfeldt nu låter fotbollförbundet foga sig. Han kan självklart försöka gömma sig bakom säkerhetschefen och dennes motivering men som förbundsordförande bär han själv det yttersta ansvaret.
Ingen skulle väl heller bli förvånad om det är han som fattat beslutet.
Oavsett vilket är det omdömeslöst och på sikt mycket farligt. Terrorhoten har fått önskad effekt.
Då han tillträdde som förbundsordförande talade Reinfeldt mindre om hur han vill att fotbollen i sig utvecklas och mer om vilken nytta fotbollen kan göra som samhällsbärare.
I detta fall har den endast gjort skada.
Det till skillnad från landslaget som bjöd oss på några veckors fin underhållning och spänning i Nya Zeeland och Australien.
Överlag visade den nionde VM-upplagan upp en betydligt högre spelstandard än tidigare. Tyvärr är det många som fortfarande inte tar damfotboll riktigt på allvar. Det daltas med proffsen som om de vore småflickor och ve den som inte tycker att svenskorna gjorde en närmast bragdartad insats.
Även om det är som att svära i kyrkan konstaterar jag bland annat:
•Sverige motsvarade med bronsmedaljen sin tredjeplats på världsrankningen.
•Laget besegrade i tur och ordning Sydafrika (rankat 54), Italien (16), Argentina (28), USA (1), Japan (11) och Australien (10). I semifinalen blev sjätterankade Spanien för svårt.
Med andra ord: en stor skräll, fem programenliga segrar och ett bakslag.
Eftersom flera av de svenska spelarna inför VM förklarade att de inte skulle vara nöjda med annat än guld skruvade de upp förväntningarna.
Att de inte levde upp till dem gör inte bronset mindre värt.
Inte heller att det var Sveriges fjärde bronsmedalj genom tiderna ska förta något.
Men sammantaget gör det ändå att euforin känns mer konstlad än naturlig.
Så om fotbollförbundet förklarat att ett brons inte räcker för ett firande i Kungsträdgården hade det varit lättare att förstå än den motivering som nu gavs.
Men de enorma hyllningarna av herrlandslagets brons 1994 då, invänder kanske någon.
Det handlar om två skilda sporter.
Tomas Brolin & Co tog brons i världens största idrott och i hårdast tänkbara konkurrens.
Kosovare Asllani och hennes lagkamrater spelade hem brons i en idrott som i ett globalt perspektiv fortfarande är på ett tidigt utvecklingsstadium.
Men utvecklingen går fort. Colombia och Marocko är två av flera länder som är på mycket stark frammarsch. Colombias 18-åriga stjärna Linda Caicedo var i mina ögon turneringens mest sevärda spelare. Hennes karriär i landslaget och i Real Madrid kommer att sporra många unga talanger i hemlandet.
Med tanke på den snabba internationella utvecklingen väcks självklart frågor kring svensk damfotbolls framtid.
Var det här damlandslagets sista chans att ta guld? Kommer laget över huvud taget att vara med i medaljstriden i de kommande VM-turneringarna?
Eftersom svensk damfotboll redan nått långt i utvecklingen saknas utrymme för riktigt markanta förbättringar. Åtminstone i jämförelse med länderna där satsningarna just startat.
Att skillnaden i spelstandard redan krympt gav årets VM många exempel på och redan till VM 2027 kommer avståndet att vara ännu mindre.
Om 10–15 år lär konkurrensen vara på ungefär samma nivå som bland herrarna.
Inget talar då för att Sveriges damlandslag ska hävda sig bättre än vad herrlandslaget gör i dag.
Eller är jag snett ute?
På nästa uppslag har kollegan Johan Thorén en djuplodande artikel som bygger på intervjuer med tränare och ledare som har många intressanta åsikter och tankar om svensk damfotbolls framtid.
