Barn ärver sina föräldrar trots att ingen kontakt har funnits under åratal. Det tycker jag är en regel som borde ändras så att man fritt kan välja vilka som ska få ta del av pengar och ting när man har avlidit.
Jag har ju barn i två äktenskap men de två äldsta har enligt mig brutit all kontakt och då gjorde mina barnbarn detta också.
Varför? Ja, det kan inte jag svara på alls. När de var yngre så kunde vi umgås utan större problem och jag minns särskilt en gång när den ena dottern kom ner till Malmö i unga år och ville tala med mig.
Då kunde hon tom. tala om modern alltså mitt X utan darr på rösten. Jag blev under några timmar utsatt för en rad frågor om vårt fd äktenskap och jag försökte svara så gott jag kunde.
Minns så väl slutorden från henne: "Jag visste väl att det var inte bara den enas fel att det gick som det gick"!
En klok och mogen kommentar som nog sammanfattar för de flesta vad som händer i en skilsmässa. Dottern var 14 år då!
Åren gick och även mina bägge döttrar skilde sig från sina respektive män av olika anledningar. De borde ju då också ha fått en inblick i varför man ibland inte kan stanna kvar i ett förhållande som blivit mer och mer destruktivt.
Men, jag märkte med en gång att det blev tvärtom i deras förhållningssätt mot mig och bästa exemplet på detta var när jag träffade min äldsta nya man för första gången. Han stegade fram till mig och hans första ord till mig var:"du svek din familj"!
Och i den riktningen bar det sedan vidare under alla år. Om man stjälper hela skitlasset på en person då får det också konsekvenser på de yngre som undrar vad man är för en konstig morfar.
Jag minns särskilt en talande episod när jag på barnbarnens studentfest träffade en ung flicka och vi samtalade väldigt trevligt i en halvtimma när hon ställer frågan till mig:"jag vet inte vem du är" och så när jag säger att jag är pappa till flickorna A+B då ser jag en märklig reaktion. Hon fryser till och reser sig hastigt och går därifrån. Säger inte ett enda ord mer till mig utan undviker mig.
Det fanns en person på denna sista fest jag fick vara med på som sa något klokt och det var mitt nu döda x syster.
Hon gick fram till mig inför alla andra och tog om mig i en varm kram och säger att all gammalt skit ska vi glömma nu.
Ett fullkomligt riktigt förhållningssätt med både förståelse och förlåtelse i sin innebörd.
Jag minns ett samtal mellan henne och mig under mitt äktenskap med mitt X där hon säger att det är inte kanske så lätt att vara gift med en handikappad kvinna, hon mindes sin egen uppväxt som stora syster till sin yngre sjuka syster som tog all plats i deras hem.Det var inte alltid så roligt , som hon sa sen!
När man skiljer sig från en kvinna med sina sjukdomar får man alla emot sig. Man blir betraktad ,inte bara av sina barn, utan även av hela omgivningen som en som svek den stackars kvinnan.
En granne kom på dörren och sa till mig att jag svek henne.
Själv hade jag ju också dåligt samvete men kunde inte handla på annat sätt, vi hade i hela fem år försökt och försökt att förbättra vårt förhållande utan framgång.
Det var ju därför jag lämnade den egenbyggda kåken för väldig låg penning så att familjen skulle kunna bo kvar osv.
Själv fick jag till slut tag på en sunkig gammal tvåa men mina barn ville inte vara där,de var vana vid en fin villa med tomt.
Efter tre år med stora svårigheter med umgänget eftersom det aldrig var tal om delad vårdnad och att jag arbetade fyrskift med mycket få tillfällen till umgänge. Var sjätte vecka hade jag ledig helg och skulle då kunnat ha dem men då var de ALLTID inbokade på något annat. Allt blev bara ännu mer omöjligt och detta speglade som vanligt mannens totala underläge gentemot en kvinna som vill ta ut hämnd genom sina barn. Hennes ord efter skilsmässan var ju också att "barnen ÄR mina"!
Det här sättet att använda barn i syftet att få bort pappan ur hela bilden är ju inte så ovanligt i de tider som fanns då och jag får hoppas att sådant har blivit bättre idag?
Det tråkiga är att mina barn så tydligt har helt tagit ställning för sin mamma, de har med ett enda undantag valt att inte ge mig en enda chans att berätta MIN historia om varför det gick som det gick.
I en rättegång så hör man alla parter och lägger samman hela historien men det har de valt att inte göra.
Där sitter vi nu och det är då jag kommer in på det här med arvet eftersom jag närmar mig slutet av mitt liv.
Ska de komma hit och plocka saker från mitt hem, ska de ha del av de pengar min borätt kommer att ge? Enligt lagen har de rätt till detta men moraliskt så har de inte detta.
De har aldrig de senaste 30 åren brytt sig trots att jag har mått så dåligt (blodpropp osv) aldrig uppvaktat på någon födelsedag efter att jag fyllt 40.
Jag vill inte att de ska ha någonting! Jag vill att de håller sig borta från min död! Kan man inte ge blommor under en människas livstid då kan det vara även vid döden om man ska vara konsekvent.
Allt annat vore bara ett f-b hyckleri!
