Hej facebook, längesedan, Det har funnits en anledning. Brukar inte be er om mycket, men om ni vill dela detta så gör gärna det, för jag tycker det är min tur att tala nu.
Lasse
Nu får det vara nog
Då kom äntligen den där dagen jag hade sett fram emot, längtat efter mer än något annat. Dagen då det för andra gången skulle bestämmas av rättssamhället att jag hade blivit oskyldigt anklagad för någonting, jag såg framför mig lika braskande rubriker, lika trycksvärtetyngda löpsedlar med mitt namn att nu var jag fri.
Att jag var oskyldigt anklagad, att jag under sex månader fått stå och hänga tillsammans med våldtäktsmän på varenda löpsedel och nätupplaga, att det namn som jag jobbat med i 40 år och haft ett varumärke som få kan skryta med äntligen skulle rentvås.
Jag har verkligen försökt att leva upp till människors förtroenden, alltid försökt vara trevlig och tillmötesgående, ibland lite för mycket säkert.
Visst har jag har varit packad jag med, sagt något dumt, till och med varit sketfull några gånger. Jag är inte Guds bästa barn tro mig, och det har jag aldrig någonsin utgett mig för att vara, jag har gjort fel jag med, tro inget annat. Jag har älskat, dansat, druckit, rest, jublat, gråtit, skrattat allt som hör mitt underbara jobb till. Och tro mig jag har älskat varje sekund av det för sådan är nämligen jag.
Så då kom äntligen den där dagen när jag återigen skulle få sträcka på mig och känna mig stolt över den jag är igen.
Det konstiga är när man hamnar i sådana här situationer så har det aldrig varit kändisskapet, jobbet eller alla pengarna jag har saknat. Jag har bara saknat livet. Det där som va mitt en gång.
Jag har medvetet, väldigt medvetet haft total avhållsamhet från Osociala medier dom senaste 6 månaderna, ni är många som följt mig genom åren och ni undrar säkert varför jag inget sagt eller gjort, Jag förstår det.
Jag ansåg och anser att svenskt rättsväsende skulle reda upp detta först innan jag satte mig att skrika ut det ena och det andra. NU ÄR JAG FRIAD, HELT OSKYLDIG ENLIGT TVÅ OBEROENDE ÅKLAGARE.
Är det nån av er som ser det på löpsedlarna idag?
Jag tänkte att jag visar er dom två brev jag skrev den där första dagen när allting hände och jag lovar jag skall inte redigera eller ta bort ett enda ord, Detta va mina tankar då för sex månader sedan, Då jag fortfarande stod upp.
Sedan avslutar jag detta med ett par ord från mig till er. Hoppas ni orkar med en lite längre läsning i snuttefieringens tidevarv.
BREV NUMMER 1
Ok så här är det, Vi får väl bryta ner det här punkt till punkt då.
Vi tar och börjar med Expressen, det sista uns av tillit till er journalistik och tidning kan nu anses vara förbrukad, vi väljer att inte ens ta upp dom saker som jag tog två timmar av mitt liv igår att diskutera med er, Allt för den braskande, säljande rubriken som får er att framstå exakt för vad ni är.
Då tar vi det här från början en enda gång, Hela sanningen och intet annat än sanningen. Orkar ni höra den i tider av av smutskastning på 140 tecken och en löpsedel. Orka eller inte orka. Jag måste orka men jag skall försöka för din skull att hålla det kort och bara till fakta
För ett par år sedan jobbade en tjej på vår redaktion i Göteborg, En glad, livfull, sprallig, väldigt vacker trevlig person. Vi skrattade, vi skrattade mycket, hon hade hand om publiken till Doobidoo och eftersom jag alltid värmer upp publiken själv så har jag ganska mycket att göra med henne, så våra vägar korsas per automatik. Efter en dag på jobbet så är jag på väg hem, hon kommer gående och jag sitter i bilen, hon är på väg till bussen, jag frågar vart hon skall och hon skall åt samma håll så hon får skjuts. Något som har hänt dom flesta i min redaktion inget konstig eller märkvärdigt med det.
Under bilfärden på ca 15 minuter pratar hon väldigt privat och öppet om sina tidigare förhållanden och säger att hon inte haft så mycket flyt med sina killar, vi pratar humoristiskt om detta och skrattar mycket åt hennes gäng som vi kallar dom, äldre pojkar äldre herrar och en glad sprudlande tjej.
När jag släpper henne på centralen säger hon att hon skall ut och prova lyckan ikväll igen, med ett leende.
Väl hemma, nybliven singel, ensam. så får jag sms från samma tjej som skriver att hon skall ut i kvällen och vår diskussion från bilen fortsatte här på samma öppna och raka sätt.
Detta fortsätter under typ två veckor, det blir mer och mer ibland nästan för mycket men det va mycket vi två skulle prata om, och hon va ju intresserad och hade den där fantastiska förmågan att få mig att skratta genom sms. och vi skrattade åt dom gemensamt.
Jag bli inkallad till möte med mina två närmsta chefer, Glad i hågen tror jag vi skall diskutera nya program, nya kontrakt, nya jobbmöjligheter, har aldrig haft ett möte med båda samtidigt förut så detta måste vara något speciellt, är det dags för mello igen?
När min ena chef Robert säger att någon anklagat mig för trakasserier förstår jag uppriktigt sagt ingenting. Jag letar bakåt i minnet och försöker hitta vad jag kan ha felat, har jag hävt ur mig någonting till någon av mina arbetskamrater under stridens hetta när det går fort i en programledares huvud och adrenalinet rusar, har jag i ett sådant ögonblick hävt ur mig något som kunnat uppfattats som kränkande, mitt huvud snurrar. Nej säger jag till slut.
Jag har ingen aning om vad detta handlar om.
När dom så berättar om vem det handlar om så blir jag totalt tagen på sängen, och även nu blir jag på exakt samma sätt. kan inte förstå vad som fick henne att agera på det viset, kände aldrig någonsin att jag gjorde något fel. Men det är ju just det som är saken med en trakasseri, den ena parten ser det inte och den andra känner sig obekväm,. Det jag såg som humor såg hon som sanning
Det är en självklarhet att jag måste backa om hon känner sig trängd av mig, Det var ju aldrig någonsin min mening därför är det lätt att säga förlåt där och då. En ursäkt som godtogs.
Svt är nöjda, Hon är nöjd, jag känner mig ganska vimmelkantig av detta. Jag är inte en person som trakasserar folk. Att någon ens känt så för mig gör mig otroligt ledsen och dom närmaste dagarna analyserar jag vad jag gjort.
Allt för att inte kunna göra om samma misstag igen.
Vi jobbar på tillsammans under dom månader som vårt kontrakt löper. Vi jobbar ganska nära ihop och inte en enda gång kommer detta på tal, eller känner jag att situationen skulle kännas konstig och konstlad mellan oss, det verkar som om vi båda tagit bra beslut genom att dra ett streck över det som hände.
Ett väldigt moget agerande av oss båda under den tiden skulle nog jag vilja säga.
Tiden går och av en händelse så hör hon av sig till mig, vi bestämmer oss för att prata ut om detta en gång för alla, utanför svt, bara mellan oss.
Vi åker till mitt dåvarande lantställe och sätter oss ner och pratar om himmel och om jord, tills vi kommer in på vad som egentligen hände. Jag försöker på detta mötet lyssna på henne, förstå varför hon kände sig trängd och framförallt förstå vad det va jag gjorde som orsakade hennes känslor av olust medan jag samtidigt under vår kontakt skrattade och tyckte vi hade högt till tak och en skön jargong. Det visade sig att myntet hade två sidor hon kände inte som jag och jag bad återigen om ursäkt att mina tafatta flirtförsök så fatalt misslyckats.
Vi stannade på landet ett par dagar, jag har gästhus, det va fint väder, vi hade roligt trivdes i varandras sällskap och vi pratade mycket. Absolut inget mer än det. När det var dags att köra hem henne efter två dagar så hamnade vi på gräsmattan på landet där hon kysste mig. Väl på en av öarna i Göteborgs skärgård där hennes familj bor så släpper jag av henne. Det tog kanske 10 minuter sedan kom messet om att det hade varit roligt, och mitt var säkert om att jag saknade henne, vilket jag absolut gjorde. VÄND skrev hon. det gjorde jag. Hon hängde med mig upp till Strömstad för midsommarfirande med mina vänner.
Igår när detta kom till min kännedom så letade jag igenom mina bilder i datorn, bilder från den där sommaren, bilder från den där tiden.
Där är hon med mina bästa vänner, där är hon på min favoritplats, där är hon i skratt på middagar, möten, inne i mitt innersta rum där mina närmsta bor, där är hon, på varje bild. Leende, skrattande, lycklig. Hon är med överallt. Vi skrattade verkligen den där sommaren. Får många sms från vänner nu här på morgonen och alla undrar lika förvånat är detta ... ? Men hon va ju såååå kär i dig och du i henne.
Sommar blev till höst och våra vägar kyldes en aning, hon träffar till slut en annan kille och det skulle dröja ett år innan jag ser henne igen. Och efter det ögonblicket så skickar hon ett sms om att det var skönt att ses igen.
Det går ytterligare tid. Det börjar komma sms oftare, hon är i slutet av ett destruktivt förhållande, hon vill ha en ”Lasse sommar” igen som hon kallar det. Hon lyssnar ofta på dom där låtarna som jag skrev till henne, just det dom har jag kvar jag med.
Vi träffas, hon vill inte att något skall hända mellan oss förrän det är slut med hennes kille. Jag vill inte att något skall hända alls, har gått långt förbi där vi varit, Jag är inte intresserad av att ta mig tillbaka dit igen. NEJ
Vi ses ändå, Vi träffas och pratar, skrattar hon vill bort nu, hon vill till mig, Till den där ”Lasse sommaren”. Jag säger nej, jag säger nej snällt, jag säger nej hårt, jag säger nej för att jag inte är intresserad av henne, hon tar energi, hon är som en virvelvind och jag vill inte åka med.
Jag svarar alltid på sms, jag är snabb att skriva, jag kan vara rolig och jag kan vara kvick. Jag svarar alla, jag blir snabbt nära människor eftersom jag är sådan som person, jag har pratat med tusentals människor över sms och har inga som helst problem med det.
Till slut så sinar hennes sms ström, mina svar är inte dom hon vill ha.
Jag förstår att hon antagligen träffat en ny kille, är glad för hennes skull, men nog mest glad för min egen skull.
Det messas på nätterna, Det är hon som skriver om allt hon berättat för hela världen om mig.
Det messas på dagar om vilket svin jag är
Plötsligt ringer det på nätterna, det är hennes nye kille som skall göra det ena och det andra med mig för att jag har betett mig på vissa sätt mot henne
Jag är ett svin.
Hennes mamma har fått sms skriver hon, hon vet ALLT om vad jag är för en, vilket svin jag är.
Hennes mamma hör av sig till mig om jag kan tänka mig att göra ett gig, ett välgörenhetsprojekt, om jag kan hjälpa henne med det.
-Såklart jag kan. Jag ställer ju alltid upp, har alltid gjort. Och i detta fallet är jag även lite egoistisk. Det kanske gör att hennes dotter slutar, att hon lugnar sig, Att hon slutar använda mig som piltavla.
Så slutade vår saga, Nej förresten jag träffade henne en gång till. Hennes bästa kompis jobbar på en krog här i GBG, hon är där på premiären, såklart jag ser henne. Försöker parera så att vi inte stöter ihop, jag lyckas, men däremot så pratar jag med hennes väninna och undrar vad det är egentligen jag har gjort. Hennes svar va.
- Hon har nog varit för kär i dig för att se riktigt klart i det här.
Jag satt för två dagar sedan med en av mina döttrar och pratade om
#metoorörelsen, jag pratade om hur bra jag tyckte det var för kvinnors rättigheter i samhället , all den där gamla skiten med maktmissbruk och grabbighet skall föreviga förkastas till där den hör hemma, stenåldern. Jag har alltid tyckt så. ett nej är ett nej och det finns inget annat sätt att se saken i mina ögon.
Dagen när detta nådde mig så satt jag på svt i ett möte och pratade med min projektledare för en av mina produktioner och pratade om allt som nu skedde och hur skönt det är med lampan på ett problem som aldrig borde varit ett problem. Jag berättade för henne att jag hade rannsakat mig själv när detta hände i USA och tänkt tillbaka på alla dom otaliga produktioner jag medverkat i, alla dom gånger jag har varit längst fram i en produktion av 30-40 personer. alla dom gånger som jag i direktsändningen totala panik haft folk runt mig. Jag berättade för henne att jag inte kom fram till mer än en gång som jag gjort riktigt fel. Det var när jag
kallade en av mina käraste kollegor klimakteriekärring inför publik för att jag sökte ett skratt. Hon är 20 år yngre än mig. Hon reagerade inte, det fanns det andra som gjorde.
Något annat fel hittade inte jag bakåt, och jag berättade att jag var stolt över det. Sedan berättade jag om detta som ni just läst här, berättade det för henne för att hon skulle få höra hur utsatt man är, och hur fel det kan gå om man öppnar sig så mycket som jag alltid gör för alla. Jag oroade mig för hur otroligt enkelt det är att göra någon annan illa idag, framförallt en offentlig person, va otroligt utsatta vi är, att i ena ringhörnan alltid vara kontaktbara och försöka vara tillmötesgående och i andra rummet skall vi vara stängda och skyddande.
Jag som älskar min öppenhet inför alla människor, som älskar att få ett samtal på gatan, ett sms från någon jag inte känner ett meddelande på någon social medie. Det är ju sådan jag är. Totalt öppen
Hon sa var försiktig. Sedan ringde nyheterna.
Jag har aldrig sextrakasserat någon
Jag har aldrig utnyttjat någon
Jag har aldrig använt min position mot andra människor
Jag har varit tillsammans med en människa som varit i soffan där jag sitter just nu hundratals gånger. Men tillslut ville jag inte ha henne här längre och gjorde då slut på det.
Trump kan bli president och jag kan bli anklagad för att skicka nakenbilder på mig själv. VEM FAN SKULLE VILJA SE DOM?
Det är nya tider där ett par ord kan sänka eller höja någon. Det ni har läst är från en man som inledde en vanlig flirt på sms, missförstod hennes intentioner, blev sedan tillsammans med henne, ville sedan avsluta eftersom jag inte kände mig komfortabel med hennes psyke och nu sitter jag här och försvarar mig mot något som inte finns.
Det är ju bara hoppas att jag vaknar snart och inser att även Donald Trump var en dålig dröm.
—-
SLUT BREV 1
Så skrev jag den där galna dagen när telefonen bara ringde och ringde och för varje signal så hoppade jag högre och högre, fast kröp längre och längre in under sängen.
Jag ger er även BREV 2
Jag skulle ju kunna berätta om känslan när jag hade bestämt med min dotter att gå upp på manifestationen för
#meetoo rörelsen
Jag skulle kunna berätta hur jag kände varje gång min telefon ringde och jag såg att det var ett 08 nummer på min display.
Jag skulle kunna berätta känslan när jag får reda på att 650 personer bokat av sina platser på min julshow som jag jobbat med sedan i Mars, och precis suttit och repat i en trång källarlokal under en vecka och tillslut kunde jag inte gentemot mina artistkamrater utsätta dom för att tappa publiken istället för att locka den till oss, jag kan berätta hur det kändes att hoppa av jobbet som jag hade jobbat med i 7 månader.
Jag skulle kunna berätta hur det känns när en agenda som varit fylld av röda streck sedan 1980 plötsligt är tom
Jag skulle kunna berätta för er hur det känns att för första gången i sitt liv ta på sig en keps och dra upp kragen för att inte synas, när man är van vid att alltid möta allas blickar och stanna och prata med alla och envar.
Jag skulle kunna berätta hur det känns att se att man står anklagad på löpsedlar tillsammans med skitstövlar som förtjänar varje ord, att nämnas i samma andetag som folk som tagit, utnyttjat, roffat, och tagit för givet. Jag kan berätta för er hur det känns.
Jag skulle kunna berätta om han som har affären här nedan slänger löpsedlarna. Sätter inte upp dom och tidningarna står med ryggen utåt.
Jag skulle kunna visa er alla bilderna jag har från dom där fantastiska månaderna när vi var överallt tillsammans, där vi var med mina närmsta kamrater, hon fanns längst in där väldigt få får komma, hur alla mina vänner stod förundrade över vår fantastiska kärlek som vi fick uppleva. Dom bilderna är dock från tiden innan jag valde att gå vidare i livet utan henne.
Jag skulle kunna spela låten som jag skrev till henne i början på vårt förhållande. den låt hon berättade så sent som för ett år sedan att hon fortfarande lyssnade på flera gånger i veckan för att texten enligt henne är så fin
Jag skulle kunna recitera ett par rader för er så kanske ni förstår vilken fantastisk tjej jag trodde att jag faktiskt träffade.
-"Slit sönder mina bojor
sug giftet ur mitt sår
gör bara så att hjärtat slår helt stilla
Nånstans skiner solen
nånstans är himlen ännu blå
det får hon mig att förstå min lilla"
Jag skulle kunna berätta att jag bjöd hela hennes fantastiska familj på middag där en sommarkväll i Bohuslän, eller om kvällen när vi satt i deras båt, drack god öl och spelade spel.
Jag skulle kunna berätta om när hennes mamma för ett par månader sedan tar kontakt med mig och undrar om jag kan ställa upp för ett välgörande ändamål, vilket jag såklart gör.
Eller så skulle jag kunna berätta varför jag fick en känsla av att något inte stod rätt till inom henne, varför jag valde att inte göra det hon bad mig om, jag kunde berätta för er att jag valde att inte gå vidare med ännu en ”Lassesommar” som hon kallade det.
Jag skulle kunna berätta om alla hot, alla nattliga samtal. alla elaka ord efter att jag valde att gå vidare åt ett annat håll.
Jag skulle kunna berätta för er vad vi alla har skapat mellan oss människor, hur lätt det är att förstöra för en annan människa, hur vi har försvunnit in i 140 tecken där vi kan totalt förgöra en annan människa.
Men jag väljer att inte berätta detta för er.
Jag väljer i stället att berätta om tusentals sms och då har jag inte öppnat några av mina sociala medier. Tusentals sms av total öppenhet, kärlek, skratt och minnen. Bli ombedd att åka till Landvetter där det ligger flygbiljetter till mig, få reda på va extranyckeln till sommarhuset ligger, Det där huset på Bahamas som står till mitt förfogande, den stora industrimagnaten som tar sig tid och ringer en halvtimma till mig för att trösta, Mannen som jag spelat när han gifte sig 1980 som ville berätta för mig om alla saker jag gjort för andra människor och organisationer.
Mina närmsta vänner som plötsligt står än starkare där vid min sida, dom jag visste va självklara, men aldrig hade jag förväntat mig alla samtal, mail, sms från folk jag aldrig hade träffat, folk i alla åldrar. Hur det plötsligt står blommor på mitt bord från någon jag aldrig träffat, alla dessa ord jag har fått av er dom senaste dagarna. Det vill jag berätta om. För det är kärlek.
Jag väljer att berätta för er om min arbetsgivare som för flera år sedan tog upp med mig att jag hade messat med en kvinna som anmält mig till dom, Det kom som en blixt från klar himmel eftersom hon hade uppmuntrat mig i både text och ord.
Jag är ingen människa som sitter och smsár in i en vägg, det är inte jag.
Dessutom behöver jag inte det.
Då den gången slog det ögonblicket totalt av mig benen, jag har sällan blivit så förvånade över någonting, hur min öppenhet och glada sinne för första gången spelat mig ett spratt och jag satt där med gapande mun och var naturligtvis tvungen att be om ursäkt för ett beteende som jag överhuvudtaget aldrig förstått, man kan inte veta något som man aldrig får reda på utan snarare bara blir uppmuntrad att fortsätta med.
Då efter det mötet när jag skrev ett sms till min chef och beundrade honom för hans sätt att sköta den uppkomna situationen och hur jag sedan jobbade med henne i 4 månader där jag inte visade någonting av att hon hade satt mig i en förfärlig situation, jag jobba på med henne precis som vanligt utan att ens tänka på det. Jag kan berätta hur hon fortsatte sitt arbete på svt med andra projekt sedan jag gick ut ur dörren.
Jag kan berätta att jag är fullt medveten om att jag inte äger svt och inte är en person som har några som helst befogenheter att anställa eller utlova jobb till någon.
Hur svt under hela denna cirkus stått starka. Jag kan berätta hur imponerad jag är av min arbetsgivare och detta skriver jag långt innan detta är över. Men jag högaktar er på SVT för ert sätt att sköta detta. Inget fjäskande för mig, inga fördelar, inget lallande. Total öppenhet från er sida och det högaktar jag er alla för.
Jag har en lång väg kvar. Jag vet inte när jag skriver detta om min karriär är över, om mina snart 40 år i denna branschen, jag vet inte nu om det slutar här. 40 år av total känsla av att aldrig någonsin lämna någon bakom mig osedd, aldrig sätta mig på höga hästar, alltid ta mig tid för andra, aldrig ta någon eller någonting för givet. Det har inte varit en uppoffring, det är för mig en självklarhet.
Fråga någon av mina alla arbetskamrater, kanske inte alla förresten, ni behöver inte fråga en speciell praktikant.
Jag kommer inom ett par dagar få reda på om polisen skall gå vidare med en förundersökning om mig, Att jag står inför detta förstår jag inte när jag sitter här i soffan. Men det som gör att jag fortfarande kan sitta upprätt och inte ligga och skaka under sängen. En enda anledning.
—-
SLUT BREV 2
Detta va mina många ord under dom värsta dagarna där i början. Detta är den sanna historien, den historien som förstört så mycket inom mig. Och igår kom då dagen när jag faktiskt blev friad.
Det är då ”advokaten som bär Prada” skickar ytterligare en anmälan.
Allt för att det inte i någon tidning skall stå att jag är oskyldig.
Nej nya löpsedlar, ny trycksvärta. ännu ett brott. Och media sväljer och tuggar i sig.
Så denna gången skall jag då ha tagit bilder på henne i smyg.
Men snälla. Nog nu. NOG!
Lasse Kronér
