torsdag, augusti 10, 2017

Livets resa!

Nyss hemkommen från en resa till Berlin upplever jag som vanligt nedstämdhet. Gråröken har alltid lagt sig som en dimma i mitt sinne efter resor trots att jag under resornas gång har känt hemlängtan.
När jag nu sitter hemma efter att ha firat min 75-årsdag så tränger sig mitt liv på!
Jag har ju förlorat många viktiga saker på vägen hit fram eftersom jag inte har kunnat hantera mitt liv så som jag borde.
De som följt mig genom åren vet ju att min barndom har satt sin hårda prägel på mig.Alla experter vet ju idag att om ett barn känner sig oälskad under sina tidiga år så blir också förmågan till känslor ofta nedsatta.
De människor vilka har "missbrukarsjäl" från tidig ålder har ofta upplevt sin barndom som olycklig.
Varningssignalerna borde ha varit så uppenbara för mina föräldrar men de valde att blunda. OCH de visste inte ens hälften av vad jag gjorde tillsammans med mina kamrater. Vi var kriminella från tidig ålder med inbrott från källare till byggbodar. Sen blev det tvättautomater osv.
Jag hoppade som tur var av när polarna gick över till rån. Fyllan var ständigt med från 15 års ålder.
Umgicks med vuxna karlar som tonåring och alla var alkisar.
Till skillnad från andra så arbetade jag hela tiden och kunde räta upp livet någorlunda. Gifter mig tidigt med barn ,villa ,hund och bil.
Politiken tog över eftersom jag sökte efter en mening med livet. Blev "vänsterfrälst" men det skulle visa sig vara en källa till osämja i mitt äktenskap. Alkoholen fanns med hela tiden och ställde ofta till stora problem.
Skilsmässan kom ju också efter tio års äktenskap när jag blev blixtförälskad i en ung kvinna tillika partimedlem. Men slitningarna i mitt liv satte stopp för detta förhållande efter 8 månader.Då ville jag inte leva längre och min egotrippade stil förstörde mitt förhållande till mina två barn.Allt var kaos men få förstod vad som hände inom mig.
Försökte leva normalt men alkoholen slukade mig ännu mer i takt med att jag jag jagade "lyckan" i form av att inleda olika förbindelser med kvinnor.
Jag började då ta antabus under ca ett år men det är ju bara den "knutna" nävens politik. Man går inte till botten med sitt missbruk utan bara tvingar bort bruket med våld.
Kunde sporadiskt ha mina barn då och då men de trivdes inte i min lilla lägenhet och jag hade inte så mycket att erbjuda dem heller rent känslomässigt.Var mest upptagen med mina egna problem.
Efter tre år så träffade jag en kvinna med barn och vi gifte oss året efter då hon var gravid och jag flyttade från Torshälla till Visby.
Ett stort steg vilket innebar stora förändringar i mitt liv efter 20 år på ett järnbruk med god betalning.
Nya yrken med låg betalning.Skulder till staten i form av bidragsförskott. Ytterligare bråk med tidigare hustrun som stämde mig.Hon förlorade till slut och jag ansågs vara i personlig konkurs och befriades från stora skulder.
Svårt att träffa de allt större barnen i och med flytten och efter ett år så flyttade vi ner till Malmö pga av arbete för oss bägge. Ännu svårare med mina kontakter med barnen.
Det är sådant som tränger sig på nu när jag sitter här i Hökarängen och tänker.
Jag förlorade till slut all kontakt för ett par år sedan med mina två barn och i sin tur även med barnbarnen.
Jag försöker att inte tänka på detta men det går inte , ser på nätet då och då hur de har kontakt med mina "andra" barn och då går det en mycket underlig känsla genom min hjärna.
En sorg så stor så den går inte att förklara.
Två barn anser att jag är den sämsta pappa som finns. Tre barn som tycker tvärtom!
Älskad morfar och farfar av fyra barn. De andra barnbarnen upphörde att tala med mig och jag vet inte ens idag varför.
För mig är det ett mysterium eftersom vi hade god kontakt under många år.
Tystnad är ett elakt vapen!
Ett av mina barnbarn sa till mig för ett par år sedan att det var konstigt att inte vuxna kunde sätta sig ner och tala med varandra.
Håller helt med om detta!
Men har man inte intresse för detta  så blir det ju aldrig något samtal.
Alla tecken genom åren har ju visat att de inte har något intresse av mig.Jag fyllde 50-60-och 75 men inte ett ljud hördes.Inte en bokstav skrevs!
Jag måste vara en ond man!

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<