Livet passerar så fort!

Jag är ju född 1942 och det är ju för en del rätt så länge sedan.  Själv så tycker jag inte att det ligger så långt bak i tiden, jag minns ju så mycket från mina barndomsår i Boliden.
Har minnen från det jag är tre år gammal.Allt från hjortron och andra bär till djuren som gick fritt.
När jag var sju år så avled min farfar och jag minns  när man skruvade av locket till kistan och vi fick ta ett sista farväl av honom. Än idag kan jag komma ihåg hur han låg där , lugn och fin.
När man är barn så är frågan om döden svår att ta till sig. Man förstår helt enkelt inte!
Så kan jag känna än idag och jag vet ju så väl att min egen tid är uppmätt.
Själv har jag ju genom mitt yrke fått vara med om döden åtskilliga gånger och har varit tacksam när de sjuka har fått lugn och ro och sluppit plågorna.
Jag har aldrig varit rädd för att närvara och sköta om de döda. Har känt stor vördnad för de avlidna och försökt göra dem så fina som möjligt.
För många år sedan så tog jag till mig några ord som en anförvant till en kär avliden sa till mig: "Farfar har det bra nu , han slipper lida mer"!
Visst är det så, finns inget värre än att se kära människor lida svårt när man ändå vet att döden finns om hörnet.