lördag, december 24, 2016

First we take Cohen then we take Wästberg!

I det ögonblick du föds blåser dig döden i ansiktet

TIDEN Snart har ännu ett år gått. I sitt tal på Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december reflekterade Per Wästberg över livets flykt och dödens obönhörliga ankomst. SvD publicerar i dag texten.
I mångtusenåriga gravar hittar man tusensköna, stockros, rölleka. Våra somrars återkomster gör det lättare att dö. På min barndoms lantställe tröstade mig trädgårdsmästaren, ansatt av cancer: ”Man betalar med livet för att man fått leva. Men har man dött en gång, dör man aldrig mer.” Och: ”Det är aldrig bortkastad tid att hålla sig nära träden.”
Vi integreras med våra döda i undran och kärlek. Vi bär dem med oss, vi kommer att vistas där de är. De döda skriver på vår hud att de inte kunde stanna, men de dröjer kvar som x-krokarna på den tomma väggen. Min styråra är blanknött av deras händer, och då jag längtar efter att bättre ha lärt känna dem som är borta, är det i en känsla av att de bar på upplysningar de aldrig hann delge mig och som jag skulle haft nytta av.
Vi är en försändelse som genom födelsen överlämnas till döden. Vår livstids osynligheter blir synliga först sedan slagget eliminerats. Träden petrifieras. Men även stenarna bildar en skog. Stjärnornas ljus har slocknat och når oss ändå. De låtsas leva, likt de döda. Förseningen är ljuset.
Jag går och tummar på döden såsom jag tummar på portnyckeln i fickan för att känna att jag bär den med mig. Med åren har jag stramat åt tyglarna för att bromsa tiden och få den att lugna sig. Men den gör inte vad jag ber om. Utan det motsatta inträffar. Mina år rasar som snösjok från ett brant tak. Jag är ett glas vatten som döden kommer att tömma för att släcka sin törst.
Jag har tyckt om mitt liv. Länge för att jag hade så mycket av det. Senare för att jag hade kvar så lite av det. Likt stavelser i ett ord som ingen rätt kan tyda dröjer skriften från dem som nyss var vi. Tills den suddas ut likt de kritade formlerna på skolans svarta tavla.
Jag kan tycka att jag är gisslan hos ett liv som inte velat berätta tillräckligt om det jag verkligen bort veta. Vi är aldrig redo. Vi är ofullständiga varelser, oavslutade projekt. Men om man känner igen sig i en annan människa, kan man kanske komma henne närmare än man kommit sig själv. Genom en älskad människas ögonljus ser jag in i andra och kan omfatta dem i en själarnas dans.
Jag har passerat åttio . Dagarna är lika korta som viktiga. Vårens sparris och potatis har inte mist sin smak. Jag har aldrig velat bli av med livet utom då jag varit rejält sjösjuk eller vid tanken på att mista de närmaste. Ett budskap om mål och mening bortom vårt tillfälliga tidsspann nådde mig aldrig. Ett okänt djur fortsatte att mumla i sin grotta.
Som barn: Allt gick ut på att få tiden att gå. Som äldre: Allt går ut på att få tiden att sakta. Men den rinner bort som kvicksilver på en bordsskiva. Den är livets skugga och stavas Förlust. I det ögonblick du föds blåser dig döden i ansiktet. Innan dess var du odödlig och onåbar.
Årtullar gnisslar på ett stilla vatten. Osedd närmar sig en eka. Inget kölvatten, ingen spegling. Genomskinlig glider den genom allt som har förlorats.
Fast allting upphör tar ingenting slut. Frökapslar öppnas för en enträgen vind. Stenbordets skiva blir nöttare, de erogena zonerna krymper. Men alfabetet glöder än likt asteroider över snövidden.
Vi vet inte varför vi fötts, det är inget vi bett om. Vi vet att vi är dödsdömda. Till vetenskapen har jag donerat min kropp. Obducenten kommer att finna den lika obrukbar som remissvaren till en nedlagd statlig utredning. Döden förvarar jag längst inne i mig. En knapp jag råkat svälja som barn. Jag har fått mig själv till skänks – tills döden bevisar att det bara var en deposition.
Allt vi under livets gång har tappat försvinner i den stora tratten: adresskalendern, bandybollen, ringen. Vi förenas där till slut med allt vi tidigare mist. Andra tar över det vi sparat. Längst blir somrarna kvar: en bläckblå tatuering.
Vi är ringmärkta ifrån födelsen för att inte flyga bort som om detta vore möjligt. Döden är ordningsmakten som smyger förbi med bortvänd blick för att inte iakttas. Den är livskraftig – som kärleken fast omvänt. Den slipper syssla med passioner och framtidslöften. Den tar hem spelet ändå.
Livet kommer att kasta av mig. Som från en lastbil i farten. Och jag som älskat människans äventyr, det glädjefyllda och tragiska, absurda och oändligt skiftande!
Är döden ett fodral som sakta tätnar kring oss eller en sten innerst i kroppen som börjar växa utåt? Med stumma fingrar öppnar jag arkeologiska schakt där åren intet lagt till rätta. Och förnimmer en isblåst i kroppens vävnader. Över en orörlig sjö dras den bruna hinna som jag fruktar. Då vattnet på nytt blir genomskinligt är jag inte längre här.
Mitt liv krymper likt bomull i tvätten för att snart bli mylla, havsblåst och andras andedräkt. Men än finns utkast fulla av vilda betydelser, skärvor av förtrollning, en otyglad frikostighet – och den milda rörelsen kring en gåtfull stillhet. Som när en buss startar borta i dimman… Som när någon lämnar en lapp på butiksdörren: Snart tillbaka!
En natt ska vinden rista i hakarna och rutorna i våra rum spricka med en värnlös ton som ingen hör. Då är den yttersta tiden förbrukad. Det finns ingenting mer att ta till vara. Allting överlämnas i befintligt skick. Själen lösgör sig från kroppen som ett dåligt påklistrat frimärke. Att då på nytt bli en remsa i det olevdas väv…
Per Wästberg är medarbetare i SvD samt ledamot av Svenska Akademien, där han är ordförande i Nobelkommittén.  

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<