tisdag, januari 12, 2016

Dödsriket!

När någon vilken har följt med i ens liv väldigt länge avlider då kommer det mörka känslor upp i själen på många. Även hos mig .
Jag låg som vanligt i mörkret i tidig morgon och lyssnar på radion och de spelade en låt av Bowie. Bra , tänkte jag , men så fort de började att tala så vaknade jag upp.De sa nämligen att David Bowie hade avlidit och att det var därför de spelade hans musik.

Det gick inte att ligga kvar i sängen. Upp och ta reda på fakta genom datorn och mycket riktigt , cancern hade tagit hans liv vid 69 års ålder.
Själv fyller jag 74 det här året och det är ju inget jag direkt ser fram emot. Många i min omgivning som jag känt har avlidit och börjar jag titta bakåt i mitt liv så är det lika många som pinnarna på ett mycket långt staket.
Någon glädje över att just jag har klarat mig känns ju inte precis. Man suckar och går vidare med vetskapen att man står på tur. Ingen annan kan hoppa över det här heller.

Ovissheten hur det blir framöver kan vara lite jobbig att tänka på ibland men jag försöker som alla andra att trolla bort sådana tankar.
Barn brukar påminna mig om att jag faktiskt är rätt så gammal. De säger det inte på något elakt vis utan barn är väldigt krassa på den punkten.
Det är bara så! Ibland kan de fördjupa sig ett tag i sådana funderingar men det går fort över.

En viss rädsla finns hos mig över den framtid som ev. finns.Jag vet att jag har haft blodproppar och jag vet att jag har haft fettlever  och inflammation i bukspottkörteln  åtskilliga gånger.  Dessutom 17 magsår som lämnat ärr efter sig och läkarna har sagt att risken för cancer är större för individer med ärrbildning i magsäcken.
Förstadiet till ev cancer i tarmen är borta och efter senaste undersökningen så sa läkaren att jag var utanför all risk nu.

Vi är alldeles ensamma vad gäller dessa tankar om döden, hur många andra  du än har omkring dig så är det du och döden som gäller. Du är ensam!
Det gäller att försöka göra upp med sitt liv så gott det går så du inte ligger där och får ångest över att du inte tog tag i de svåra sakerna i ditt liv.
Jag har ju arbetat på sjukhus och haft patienter med svår dödsångest pga av ouppklarade ting i sitt liv.
De kan gräma sig alldeles förfärligt över allehanda ting.

Nu läggs måttstocken framför mig igen, det är alltid samma visa för mig sedan många år.
100 cm är alltså lika med maxålder. Jag är strax på 74!

De flesta blir inte 100 utan sisådär 80-85 i bästa fall. Om jag då får vara optimist så har jag kanske tio år till att leva! Det är inte mycket och tiden har snurrat igång på turbo för mig.

Jag har ju redan bott i Stockholm i snart 12 år och jag tycker det inte är längesedan jag flyttade från Malmö.

Suck och godnatt!

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<