tisdag, september 03, 2013

Dick Harrisons tankar om kunskapsförakt!

Hittade en gammal blogg skriven av Professor Dick Harrison. Den  är gjord till högläsning för elever, lärare och högskolestudenter.
Dessvärre så säger allt för många unga idag det klassiska: "usch, jag läser inte så långa inlägg"!
Eller det klassiska som jag har hört till leda, "jag orkar inte"!
Man orkar med all annan skit i sitt liv med allt från dataspel till annat fullkomligt meningslöst tjatter. Såg idag en uppgift att allt för många pojkar ägnar flera timmar varje dag åt spel!  Blott 5% av flickor spelar! De pluggar och söker in på högskolor och universitet och det börjar synas tydligt i vissa yrken.
Nej, här kommer Dick Harrisons viktiga text!

"Nu kommer jag att låta som en gammal gubbstrutt som tycker att det var bättre förr, men det må vara hänt. Det finns en sak som på allvar irriterar mig, och i kolumner som denna kan man tala ut. Det gäller en fråga som jag, tillsammans med min hustru Katarina, har klagat på under några månader vid det här laget, både i Sverige och i Finland, och det till synes förgäves: bildningens förfall i våra skolor.
I flera decennier, med försiktig start på 1960- och 1970-talen och alltmer accelererande på 1980- och 1990-talen, har synen på kunskap, på värdet av bildning, i det svenska samhället i allmänhet och den svenska skolan i synnerhet genomgått en omfattande devalvering. Idag är det snudd på comme il faut att var okunnig, och det på ett historiskt sett radikalt vis. Bildningsförakt som sådant har förvisso funnits förr, i många samhällen och epoker. I vissa adels- och högreståndskulturer har det ansetts onödigt att inhämta boklig lärdom istället för att jaga och ägna sig åt sällskapsliv. Inom vissa arbetarkulturer har läsning uppfattats som sjukligt och på sikt undergrävande för den mentala hälsan (när jag var liten trodde min far att jag skulle bli tokig om jag läste fler böcker än de som var absolut nödvändiga). Men de attityder som har slagit rot i det moderna samhället är av ett annat slag, och de har spritt sig till alla nivåer av samhällspyramiden.
Låt mig ge ett typiskt exempel. Jag är professor i historia och har i uppdrag att examinera studenter. Det innebär att jag då och då måste skriva en tentamen. På 1990-talet, då jag också examinerade genom tentamen, darrade mången student i knävecken, införskaffade kurslitteraturen, läste på för dåligt och fick inte sällan medelmåttiga betyg. Studenten ifråga beklagade sin lättja och lät sig nöja med betyget. Idag möts jag redan vid kursstarten av hätska frågor om man verkligen måste läsa all påbjuden litteratur, om man inte kan hoppa över allt som är på engelska (eftersom det är svårt att läsa), om jag kommer att ställa detaljfrågor om länderna utanför Norden, osv. Min vägran att stryka litteratur och min vägran att avslöja tentamensämnen i förväg uppfattas som någon sorts fientliga handlingar. När studenterna senare får de förutsägbart usla betygen överklagar de och kräver omrättning. Om jag vid något enskilt tillfälle förklarar för mina adepter att de faktiskt, i egenskap av blivande experter (många läser för att bli lärare), har stor nytta av kunskaper och att det ligger i deras eget intresse att tillägna sig dessa - ja, då möts jag av hånflin och huvudskakningar. Alla vet ju att kunskap är onödigt. Information kan googlas fram på Internet inom loppet av ett par sekunder.
När man offentligt diskuterar denna eskalerande obildning - som inte är unik för Sverige, men som känns särskilt påtaglig här - möts man av attacker från människor som med näbbar och klor önskar försvara det nya anti-kunskapssystemet. Motståndarna slår ifrån sig med åsikten att skolorna inte alls har blivit sämre utan tvärtom är betydligt bättre än tidigare. Eleverna och studenterna lär sig "andra saker". Det är mig det är fel på, eftersom jag är en förstockad och aggressiv gammal professor som inte inser att dessa "andra saker" är mycket viktigare än de gamla pluggkunskaper som jag värdesätter så högt.
Men vad menas med "andra saker"? Vad kan ungdomarna istället? De är mycket sämre på språk än min generation, vilket är besynnerligt med tanke på den tilltagande kulturella och ekonomiska globaliseringen och EU-samarbetet. De är sämre på historia, samhällskunskap, geografi, religion, matematik, naturkunskap och alla övriga traditionella ämnen. De är visserligen bra på dataspel, men det beror på att de ägnar en stor del av fritiden åt sådana.
När obildningens apologeter blir tillfrågade om vad de menar med "andra saker" brukar de svara att dagens ungdom är bättre på "social och kommunikativ kompetens" och på att "ifrågasätta". Vad som menas med det första lämnar jag därhän; antagligen avses förmågan att sända e-post och nyttja sociala medier. Den andra punkten är mer konkret, och nog ifrågasätts det. Studenter ifrågasätter att jag som professor har rätt att tvinga dem att läsa böcker och lära sig saker. De ifrågasätter att de inte får betyget Väl Godkänt, trots att de i skrift har ådagalagt de mest hårresande feluppfattningar om allt från romarrikets fall till reformationen. De ifrågasätter att de måste gå på obligatoriska gruppövningar och seminarier istället för att ta två veckors solsemester i Thailand mitt under terminen. De ifrågasätter att de inte kan få göra sin tentamen hemma, med hjälp av läroböcker (det vill säga fuska), istället för att infinna sig i en sal och skriva tentan utan hjälpmedel - det senaste försöket av just detta slag upplevde jag för en halvtimme sedan, samtidigt som jag arbetade på den här kolumnen.
Så nog kan de ifrågasätta. Men dylikt ifrågasättande bör vi med kraft betacka oss för. Den typ av ifrågasättande som verkligen behövs, det vill säga källkritik, lyser alltmer med sin frånvaro i elev- och studentkullarna. "Så måste det vara, för det såg jag i Braveheart!", eller "Det stod ju på Aftonbladets löpsedel häromdagen!" är inte ovanliga argument i ett seminarierum för grundstuderande vid Lunds universitet.
Sett ur ett övergripande historiskt perspektiv är det nya kunskapsföraktet farligt. Den som okritiskt söker information på Internet, den som inte lär sig att medelst baskunskaper applicera källkritik på det myller av sakuppgifter som haglar mot oss, den personen blir ett lätt offer för reklam och propaganda. De som verkligen vinner på den nya obildningens expansion är profitlystna affärsidkare i webbdjungeln och ljusskygga propagandamakare från politiska och religiösa extremistkretsar, narkotikaliberala grupperingar och andra subsektorer av samhället som storligen gynnas av bristande insikter hos den tilltänkta publiken.
Därför inväntar jag fortfarande ett svar på frågan. Vad kan ungdomarna istället? Vilka "andra saker" lär de sig, bortsett från förmågan att surfa på nätet och ifrågasätta att det är bra att kunna saker?"

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<