måndag, augusti 12, 2013

Rädd för att bli gammal?

Så länge jag kan minnas har jag haft ett tomrum inuti min själ. Minns hur jag redan som 4-5-

åring grubblade över liv och död och kände tomhet. Ofta parat med rädsla för det okända.
Än idag kommer samma känslor över mig ibland, ofta när jag har sovit dåligt eller drömt vissa drömmar.
Drömmer jag om min gamla familj , jag har fem barn, så kan jag när jag vaknar känna tomhet. En tomhet som  kan sitta i flera timmar i värsta fall.
Olycklig kanske en del skulle säga om denna känsla.
Jag har läst en serie artiklar i Svd om mödrar som behandlar sina barn på ett felaktigt sätt och hur detta inverkar på en person långt in i vuxen ålder, ja kanske resten av livet?
Själv lutar jag åt att det är så det funkar för mig, en moder som aldrig riktigt kunde acceptera mig. 
Hur många kan inte ända till in i sin egen ålderdom grubbla över vad det var som hände i ens barndom som satte sån prägel på livet?
Att vara tillsamanns med jämnåriga kvinnor har för mig betytt att jag har sett dem till slut som "mor" och då har allt spruckit känslomässigt. Med yngre kvinnor upplever jag aldrig detta trauma.
Det är så konstigt men när jag ser kvinnor i samma ålder som jag så ser jag gamla damer utan en tanke på att jag själv är ju en gammal herre. Det är ju dåligt av mig att tänka så men jag har så svårt att lämna detta synsätt. Är det egen rädsla för att bli gammal?

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<