tisdag, januari 29, 2013

Förälskelse och kärlek?

1965 gifte jag mig med Bodil i tron att det var kärlek och lycka för all framtid,så vill man ju alltid tro när man ingår äktenskap.
Det blev summa 12 år tillsamanns men jag insåg att jag var ung och omogen och kunde inte hantera detta äktenskap . Det knakade i många år och ingen hjälp fanns att få trots alla försök. Jag steg ut ur detta äktenskap med två barn genom en bakdörr. Lämnade hus och hem för en mycket osäker framtid med en ung kvinna.
Naturligtvis höll det inte och där står jag ensam men i backspegeln så ser jag ju att någon återförening aldrig var möjlig.Det fanns inga känslor alls kvar och frågan är ju om jag överhuvudtaget hade rätt känsla från början?

När man skiljer sig så följer nästan alltid en tid av oro och sökande och jag hade några år som inte var så bra för mig, mycket alkohol och spring på krogar .
När jag tröttnat på att leva ensam så satte jag in en annons i en tidning som lästes framförallt av "vänstermänniskor" och fick då svar av en då ung dam i Visby.
Det sa "klick" när vi efter en tids brevväxling och dyra telefonsamtal med Elisabet träffades 1977 i juni!
Det klickade på många sätt men ett år efteråt så var vi gifta och i augusti fick vi vårt första barn. Ett barn fanns med från ett tidigare förhållande men för mig var det aldrig något problem.
Förälskelsen var i början stor och man kan nog utan att ljuga säga att under långa tider fanns även en stark kärlek mellan oss.
Tjugosex år varade detta äktenskap och vi skildes som vänner vilket  jag inte kan säga om mitt första äktenskap. Det är trist när man inte kan skiljas som vänner när man har barn tillsamanns, de kommer i kläm utan att ha bett om det.
Maktlösheten är fruktansvärd när man märker att inget fungerar som det ska! Många är de fel jag gjort men jag har aldrig upphört att älska alla mina barn. De som levt med mig vet att så är fallet och de vet att jag på mitt sätt hela tiden har försökt att reparera det som gick sönder!

En tröst är dock att jag är morfar och farfar till fina barnbarn som inte glömmer mig.

När jag flyttade upp till Stockholm så ville jag börja ett nytt liv och i början gick det delvis i sank tack vare återfall i alkoholens träsk men nu är jag nykter sedan många år.
Efter några år så "hittade" Elsie mig som  granne. Vi hade träffats redan 1975-76 och på skoj så började vi träffas igen och tycke uppstod!
I sex år har vi träffats och gjort tusen saker tillsamanns. Resor,film,opera,teater  m.m. Haft ett mycket stort utbyte av varandra och utan vidare vill jag säga att det var baserat på kärlek.
Tyvärr är jag fortfarande en komplicerad individ och har i hela mitt liv "letat" efter något-någon!
Jag har ett tomrum i mig som jag med skiftande framgång har försökt täppa till. Oftast var alkoholen det som för tillfället täppte till detta hål och så kan man ju inte leva. Allt blir bara till en lögn, man mår sämre och sämre.
Nu har jag som sagt var levt utan alkohol i sju år men känslan inne i mig av ett tomrum har på senaste tiden kommit upp mer och mer.
Mitt förhållande, som jag trodde som vanligt att det skulle hålla till dödagar  spräckte jag med en skräll.
Fult och dåligt gjort, blev och är förälskad i en kvinna och allt skedde på absolut nolltid.
Berättade på en gång vad jag kände och sedan var det slut!
Nu har jag och den här tjejen träffats en hel del och provar våra känslor  och kan bara konstatera att jag är mycket förälskad. Förälskade så till den milda grad att vi är som ler o långhalm!
Tror inte att jag tidigare i mitt liv har varit så förälskad. När hon är hos mig så är vi tätt-tätt tillsamanns hela tiden!
Ingen av oss vet ju hur det här ska sluta, vi tar en dag i taget.
För första gången sedan jag kom till Stockholm känner jag att det här är min tjej, hon är fri och obunden!
Så har jag inte levt de senaste  tio åren och jag känner nu en sorts befrielse över att ha träffat en kvinna som satsar hela sig på mig!
Känner en stor sorg över att ha förorsakat sorg och elände men det fanns ingen annan väg än att berätta. Livet är obarmhärtigt mot många som blir lämnade men ibland så sker tyvärr sådant, de flesta människor har lidit när det hänt i deras liv.
Vi som levt länge vet att allting sjunker undan bara man får sörja ordentligt.
Det är ju sorg som pinar de som blir lämnade, en sorg ibland jämförbar  med att någon har avlidit!

Min historia kan ju kanske kännas onödig men jag känner att jag vill ta upp den lite kortfattat. Mycket finns ju naturligtvis att tillägga men då skulle jag behöva skriva en bok!

 

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<